I Norge går det att komma överens

Ledare Artikeln publicerades
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

Brödrafolkets val är vårt. Och precis som i Sverige tycks regeringsfrågan bli svårare att lösa än någonsin tidigare.

Den 11 september går Norge till val och opinionsmätningarna pekar åt alla håll. Den omsorgsfullt redigerade bloggen Poll of Polls visar dock att sedan nyår så går det gradvis allt sämre för Arbeiderpartiet och i viss mån bättre för regeringsbildande Høyre. En klen tröst för tigerhjärtan då ett antal mätningar samtidigt att det mycket väl kan sluta med att tre partier trillar ur Stortinget som då får två block med två partier vardera. Venstre, Socialistisk Venstre och Kristelig Folkeparti befinner sig ohälsosamt nära eller på fel sida fyraprocentsspärren.

Som läget i mätningarna är just nu blir Arbeiderpartiet och Senterpartiet större än Høyre och Fremskrittspartiet. Frågan om maktskifte eller ej handlar i detta avseende om huruvida de mindre partierna klarar av att klamra sig kvar. Men inte bara …

Som det inte räckte med att opinionen knappast kan beskrivas som entydig åt något håll, hänger potentiella lösningar av regeringsfrågan därefter på huruvida det går att komma överens. Ju fler partier inblandade i regeringsbildningen desto svårare att hitta enkla lösninagr. För framför allt de mindre partierna finns det många ”absolut inte”- deklarationer att väga in eller, vilket oftast blir fallet i slutändan, att svika.

Alldeles uppenbart återfinns den svåraste konflikten på den borgerliga sidan. Förhållandet mellan Kristelig folkeparti och Fremskrittspartiet är ömsom så frostigt eller så hett att det i alla lägen omöjliggör en bred regeringsbildning. Høyreledaren och tillika statsminister Erna Solberg kommer inte att få partiledarna Knut Arild Hareide och Siv Jensen att sätta sig vid samma bord den här gången heller.

Låt vara att det 2013 slutade med en kompromiss som ledde fram till att Krp gav sitt stöd till tvåpartiregeringen, det är långt ifrån lika säkert att den lösningen är möjlig den här gången. Tonen är bittrare och kampen om i första hand de ”kristna väljarna” – en etikett på brett sammansatt grupp som utgör en icke obetydlig andel av den norska väljarkåren – har förstärkt oförsonligheten. I förra veckan avslutades en debatt i NRK med grova påhopp och påhitt från Frp:s Sylvie Listhaugs sida om undfallenhet inför ”imamer” och felaktig biståndspolitik från Krp:s sida.

Utfallen förvånar inte. Inte heller att hon ljög. Fremskrittspartiet är ett högerpopulistiskt parti som ofta använder sig av en främlingsfientlig och islamofobisk retorik som ett redskap för att nå opinionsframgångar. Det säger naturligtvis något väsentligt om hur viktig denna hållning är för partiet nu när Listhaug är invandringsminister men samtidigt inte kan genomföra den politik som partiet gått till val på. Här sätter Erna Solbergs regeringschefsskap tydliga gränser.

Det ska också räknas in i sammanhanget, att till skillnad från Moderaternas Anna Kinberg Batra behöver Solberg inte dras med den olidliga börda som ett eventuellt samarbete eller passivt understöd från Sverigedemokraterna skulle innebära om Alliansen får chansen nästa år. Man kan säga mycket om Fremskrittspartiet, dess politik och retorik men det har inte som SD rötterna i nazism och rasism.

Brödrafolkets val blir svårt. Men bara detta att det inte finns ett parti som är helt omöjligt att samarbeta med, om än många gånger hopplöst motbjudande och fräckt, gör det i alla fall lättare att hitta funktionella om än oväntade lösningar på regeringsfrågan.

Tänk om brödrafolkets val ändå hade varit vårt.