Mikael Hermansson: Hur ska vi förhålla oss till ett lamslaget FN?
Valresan har börjat. Det blir en färd mot små och stora orter, ofta utifrån udda, på andra vägar än de oftast valda. Första resan går dock inte så värst långt, till Sandells bageri i Dalsjöfors, och med en tjock bunt tidningar i bagaget; att läsa är när allt kommer kring ett annat sätt att resa. Och en av de mest fascinerande artiklarna som står att finna denna morgon är en intervju med Sveriges utrikesminister Margot Wallström i Dagens Nyheter med rubriken ”lantligt lugn ska dämpa tonläget i FN:s säkerhetsråd”.
Det lantliga lugnet återfinns utanför Ystad, närmare bestämt på Backåkra gård i Löderup. Numera ett vandrarhem, men som under 50-talet förvärvades av Dag Hammarskjöld för att han där, efter sin tid som FN:s generalsekreterare, skulle kunna skapa sig ett hem.
Men så blev aldrig fallet. Hammarskjöld omkom 1961 i en flygolycka/nedskjutning i Kongo. idag är gården i Svenska Turistföreningens ägo.
Jag åkte runt i området för drygt ett år sedan. Dessvärre kom jag till Backåkra när anläggningen var stängd, men det var inte svårt att inse att det låg mycket i STF:s reklam om att detta är platsen där den besökande under säsongen kan möta ”en härlig blandning av familjer och par i en skön och avspänd stämning. Mittpunkten är den underbara trädgården. Cykla till havet, bada och koppla av på de långa sandstränderna, besök Ales stenar och njut av ljuvliga Österlen.”
Det är här som Wallströms förhoppning om lugn och ro för ett bättre tonläge ska förverkligas. Det är om mötet på Backåkra som åtminstone det från svenskt håll finns förhoppningar om att FN ska få en nystart.
Ett symboliskt besök i en miljö som ter sig som raka motsatsen till FN-skrapan på Manhattan i New York kan säkert ha en livgivande funktion. När var senast USA:s eller Rysslands FN-ambassadörer, eller för delen de övriga permanenta medlemmarnas representanter på en plats som, enligt STF, saknar all som saknar all ”lyx eller dyr design” men istället präglas av ”en stämningsfull känsla med hjälp av loppisfynd och återanvända möbler”?
Men Wallströms förhoppningar till trots ska nog Backåkrabesöket snarare betraktas som politisk återbäring för de många miljoner som kampen för den tidsbegränsade platsen i säkerhetsrådet kostade de svenska skattebetalarna. De höga besökarnas närvaro sprider en viss glans till en annars så matt regering. Men bara för ett ögonblick, och på det hela tagit till liten nytta. Utrikespolitik brukar sällan avgöra svenska val. Dessutom är FN knappast en organisation som lever upp till de förväntningar och ideal som den omfattas av och som den själv har bidragit till att bygga upp – och svika.
Jag tillhör en generation som allt sedan tidigaste skolåren fostrats in i en syn på FN som den enda organisation som kan ge hela mänskligheten hopp. Säkerhetsrådet var den sammanslutning av världens mäktigaste stater som skulle fatta beslut om kloka och balanserande insatser för att upprätthålla ordning och utveckling i en orolig och allt annat än harmonisk värld. Den läxan lästes samtidigt som den om Sverige som ett bättre och mer utvecklat land, som i sin utrikespolitiska klokskap valt att vara ett alliansfritt och neutralt när övriga i vår omgivning hellre slöt sig till pakter och allianser.
Ingetdera var riktigt sant och rakt inte i en mer kvalificerad mening. Sveriges neutralitet var visserligen väpnad och alliansfri på ytan, men byggde i allt väsentligt på ett dolt samarbete med västliga demokratier inom ramen för Nato. Detta samtidigt som en anpasslig ovilja att tala klarspråk om kommunismen och förtrycket bakom järnridån syftade till att uppnå balans. Varken hackat eller malet är ett bra uttryck i sammanhanget.
Vad uppfattningen om FN som den allvisa fredsskaparen var värd, har visat sig med jämna men allt mer ödesdigra mellanrum. Srebrenica, Rwanda, Libyen, Krim och just nu Syrien säger mer om vad FN förmår – eller rättare sagt inte förmår – än vad svenska läroböcker vittnade om under 60-talet och har gjort ända fram tills idag.
Säkerhetsrådet är ett särskilt kapitel i en berättelse om en världsorganisation i kris. Den vetorätt som tillkommer de fem stora används till att blockera förslag och initiativ till insatser i linje med vad som är FN:s uppdrag. Den nationella egennyttan värderas högre än plikten att ta ansvar för världen. Tolv gånger har Ryssland lagt in sitt veto mot insatser i Syrien. Det säkerhetsråd som nu vistas på Backåkra gård är lamslaget. Till Dagens Nyheters USA-korrespondent sa Richard Gowan, FN-analytiker på European Council of Foreign Relations att ”allt mer FN-diplomati i dag tycks främst utformad för att imponera på publiken på tv och twitter, snarare än att hitta realistiska lösningar på de problem som splittrar Ryssland och väst”.
Den slutsatsen om säkerhetsrådet rimmar väl med hur bilden om den svenska neutraliteten har framställts.
FN är i många avseenden en motsägelsefull organisation där länder som mördar och torterar sina egna medborgare ändå kan sitta i rådet för mänskliga rättigheter, Eller i rådet för hälsofrågor och utbildning trots att man vägrar satsningar på exempelvis kvinnors reproduktiva hälsa eller flickors skolgång. På samma gång anförs ofta att det till FN:s förtjänster ska räknas att det trots alla tillkortakommanden är en plats där världens alla politiska system kan mötas men där själva tanken med dessa möten är att diktatorer ska lära sig bättre styrelseskick av demokrater. Dessvärre går utvecklingen åt andra hållet. Flera länder som tidigare har betraktats som demokratier utvecklas nu i auktoritär och antidemokratisk riktning. Flera av dessa återfinns i Europa.
Samtidigt vet vi att somt fungerar, inte minst därför att de som utför insatser för olika FN-organ världen över gör en självuppoffrande och många gånger högkvalitativ insats. Fattigdomen minskar, hungern begränsas, hälsoläget förbättras och FN kan sätta upp en del av detta på pluskontot.
Men sedan då? Hur ska Sverige framgent förhålla sig till en organisation som lovar så mycket men alldeles uppenbart inte ens vill leva upp till sina egna förväntningar?
Vad säger det om en svensk valrörelse om det inte finns plats för att försöka svara på den frågan?
