Hur många bostäder för fattiga blir det med ”förtydliganden” och ”en samlad bild”?

Ledare
Det byggs i Sverige. Inte minst i Borås. Men dock inte i någon större mängd för människor som inte kan få eller behålla en bostad på den vanliga marknaden.
Foto: Jonas Ekstrˆmer/TT
Det byggs i Sverige. Inte minst i Borås. Men dock inte i någon större mängd för människor som inte kan få eller behålla en bostad på den vanliga marknaden.

Redan idag kan landets kommuner bygga sociala bostäder. Vill staten göra en insats för de mest utsatta är det bättre att ge bidrag till sådant byggande än att slänga bort pengarna på investeringsstöd.

 

Det byggs så det knakar. Som BT kunde berätta i tisdagstidningen var 2017 ett rekordår i Borås med 428 lägenheter klara. I jämförelse med övriga Sverige är dock byggtakten väsentligen lägre.

Samtidigt mattas marknaden av. I storstadsregionerna går det långsammare att bygga och långsammare att sälja. Det råder stor oro på bostadsmarknaden om vad som kommer att hända när räntorna höjs och kostnadsläget förändras. I andra ändan av marknaden talar politiker av en viss ull återkommande om att det enda som betyder något är billiga bostäder ”som vanligt folk har råd med”.

Och så finns det den grupp som kan beskrivas som ”hushåll vars ekonomiska förutsättningar inte medger att de kan skaffa eller behålla en ändamålsenlig bostad”.

Regeringens bostadspolitiska insats under mandatperioden har inskränkt sig till ett investeringsstöd. Det har endast haft en marginell inverkan på bostadsmarknaden i allmänhet. Det är inte byggföretag och bostadsförvaltare som ska ha stöd – utan de boende och de som är i störst behov av att få hjälp med att hitta en bostad. Vad avser de senare gruppens behov har det bidraget varit helt och hållet irrelevant.

Kanske fanns det någon som trodde att den av regeringen i all hast tillsatta utredningen Ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar (SOU 2018:35) skulle leverera förslag på hur den svagaste gruppen på bostadsmarknaden ska få tak över huvud.

Utredningen, som har haft mindre än ett år på sig, har egentligen svarat på en annan fråga, nämligen om det finns ett större behov av ytterligare möjligheter för staten att sätta press på landets 290 kommuner så de tar det ansvar. I samband med att utredningen överlämnades kommenterade bostadsminister Peter Eriksson (MP) just detta att han önskar se ett sådant ”förtydligande”. Detta eftersom att det ute i kommunerna sägs saknas ”en samlad bild av vilka bostadsbehov som inte tillfredsställs på marknaden”.

För att komma tillrätta med detta föreslås att regionerna årligen ska hålla kafferep – dialogmöten – där analyser, bedömningar, insatser, resurser och prioriteringar som står på dagordningen ska pratas igenom. Allt till en årlig kostnad av närmare 45 miljoner kronor.

Dyra kakor, förvisso. Men i slutändan – vilket Eriksson inte säger något om i sina kommenterar – hänger allt på det utrymme som regeringen avsätter i sin budget.

I praktiken får dock utredningens förslag den konsekvensen att stora delar av det kommunala självstyret görs om intet. Regionerna får i praktiken det övergripande ansvaret med den motivationen att bostadsförsörjning är ”nära kopplad till regional tillväxt och regionalt utvecklingsarbete”. Statens stärker sin makt över alla.

Frågan som nu måste bli föremål för politisk debatt är om dessa förslag verkligen leder till det som uttryckligen sägs vara att ”riksdagens mål om en bostadsmarknad i balans” kan förverkligas. Det vore rentav på sin plats att fundera över om staten överhuvudtaget ska ha mål för bostadsmarknaden; rimligen är det en fråga som inte lämpar sig för den sortens planekonomiskt tänkande.

Vad avser de som inte klarar av att få och behålla en bostad har kommunerna redan i dag möjlighet att bygga och förvalta i egen regi om så skulle önskas. Det räcker med ett fullmäktigebeslut.

Vill staten bidra torde det vara mer relevant med riktade statsbidrag för sådana bostäder än att bjuda in till kafferep med regionen.