Stefan Eklund: Horace och jag

Borås Artikeln publicerades

Horace Engdahls författarskap har betytt mycket för mig, men hans offentliga framträdanden är en känslomässig och intellektuell prövning...

”Nu, snart tio år senare, när Svenska Akademien har rasat ihop på grund av långvarig ansvarslös skötsel är det Horace Engdahl som personifierar förfallet.” BT:s chefredaktör Stefan Eklund om en författare som en gång betydde mycket för honom.
Foto: Janerik Henriksson/TT
”Nu, snart tio år senare, när Svenska Akademien har rasat ihop på grund av långvarig ansvarslös skötsel är det Horace Engdahl som personifierar förfallet.” BT:s chefredaktör Stefan Eklund om en författare som en gång betydde mycket för honom.

Första gången jag mötte Horace Engdahl var 1996. Han kom med tåget till Borås en varm majdag för att föreläsa vid Erik Beckman-sällskapets grundande. Jag hade läst och tagit djupt intryck av hans två essä-böcker ”Stilen och lyckan” (1992) och ”Beröringens ABC” (1994) och fick en intervju med honom på en uteservering vid Stora torget. Intervjun blev lång och handlade till största delen om olika aspekter av läsande och skrivande. Jag minns den som mycket inspirerande. Horace Engdahl hade då precis dykt upp som sidekick till programledaren Gunilla Kindstrand i SVT:s litteraturprogram ”Röda Rummet”. Han beskrev sina insatser där med illa dold stolthet, han skydde egentligen offentligheten, sade han: ”Jag är bara en lycklig snubbe som pular i ett hörn”.

Det blev rubriken på intervjun i Borås Tidning. Och Horace Engdahl var belåten. Han skickade ett vykort föreställande Alexandre Dumas några dagar efter publiceringen. ”Till och med min fru var nöjd. Då förstår du”, stod det.

Året därpå invaldes Horace Engdahl i Svenska Akademien. Jag talade nyligen med en person som länge har känt Horace Engdahl. Personen upplevde att något hände i samband med invalet. Horace Engdahl förändrades. Han var inte längre intresserad av att föra dialoger kring litteratur, han nöjde sig numera med att bara fälla omdömen och personer som inte gynnade hans karriär i offentligheten intresserade honom inte längre.

Jag fortsatte att läsa Horace Engdahl, med behållning. Jag gjorde honom till och med till en stående referens i ett återkommande litterärt kåseri, ”Samtal med Svante”, som publicerades varje lördag på Borås Tidnings kultursidor under flera år. Kåseriets jagperson beundrade Horace Engdahl och hans formuleringskonst, den terrier han samtalade med, Svante, betraktade däremot Engdahl som en ”uppblåst mallgroda”.

Horace Engdahl blev Svenska Akademiens ständiga sekreterare 1999 och som en sådan lyckades han bli folklig. Han var en populär person, en snobbig besserwisser, absolut, men också med en distanserad charm. Med honom blev Svenska Akademien något en allt vidare del av allmänheten relaterade till.

2009 träffade jag honom igen. Jag var nybliven kulturchef på Svenska Dagbladet och inbjuden till en sammankomst på Svenska Akademien. Med tio år som ständig sekreterare bakom sig skulle han nu sluta. Jag frågade hur det kändes. Horace Engdahl erkände en viss lättnad. ”Du vet, att vara ständig sekreterare, det är att ta hand om ett gäng primadonnor, det är inte lätt.”

Nu, snart tio år senare, när Svenska Akademien har rasat ihop på grund av långvarig ansvarslös skötsel är det Horace Engdahl som personifierar förfallet. Hans uttalanden i diverse intervjuer, senast i SVT:s dokumentär ”Det slutna sällskapet”, saknar både sans och balans, han framstår som en fullfjädrad företrädare för det patriarkala samhälle som #metoo-rörelsen äntligen har satt i gungning. Han uttrycker ingen som helst empati för de som farit illa av den till akademien och Horace Engdahl närstående ”Kulturprofilens” framfart.

Det är ledsamt och har faktiskt varit svårt för mig personligen att hantera, både känslomässigt och intellektuellt. Den litteratursyn som Horace Engdahl banade väg för i Sverige för har också varit min. Jag tillhör dem som tycker att den postmoderna metod inom litteraturkritiken som kallas dekonstruktion har stora fördelar. Den avslöjar texter, den berikar läsningen, den flyttar makten över texten från författaren till läsaren. Den är till sin art subversiv, smått revolutionär. Det var genom att läsa Horace Engdahl jag kom i kontakt med det sättet att läsa och författare och filosofer som Jacques Derrida, Maurice Blanchot och Roland Barthes.

Men är det så att den läsarten bygger på en patriarkal genikult? Att den i grunden är elitistisk? Behöver jag omvärdera min litteratursyn? Det tror jag inte. Det har alltid varit viktigt för mig att i postmodern anda skilja författare och verk åt; att äta gåslever och att möta gåsen är två helt olika saker, för att parafrasera en ofta citerad mening av Arthur Koestler. Den Horace Engdahl vi möter i offentligheten nu är min gås.

I morgon är det Nobeldagen men inget nobelpris i litteratur delas ut. Tanken är att priset ska göra comeback nästa år, med extern experthjälp. Svenska Akademien är inte längre betrodd att sköta det självt. Kanske kommer priset aldrig att återfå sin forna glans. Det är inte den katastrof som många vill göra gällande. Litteraturen är större än så.

Men Svenska Akademien? Har den en framtid eller har den grävt sin egen grav det senaste året? Han är inte ensam, men i så fall är Horace Engdahl en av dem som har hållit i spaden.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.