Hör, nu älskar de alla Sverige

Ledare Artikeln publicerades
Stefan Löfven med hustrun Ulla anländer till Skansens nationaldagsfirande några timmar efter sitt eget tal i Botkyrka.
Foto:Maja Suslin/TT
Stefan Löfven med hustrun Ulla anländer till Skansens nationaldagsfirande några timmar efter sitt eget tal i Botkyrka.

De sa nästan samma sak. De förefaller känna om Sverige på samma sätt. De poängterade samma värden som nationen måste bygga på. Så vad är problemet? Jo, att Stefan Löfven känns ensam på sin kant.

Frågan som allt oftare infinner sig efter hans tal blir: Talar han för sig själv? För hela regeringen? För hela socialdemokratin?

Sålunda undrar vi vilka slutsatser som ska dras av vad statsministern sa under sitt – korta – nationaldagstal i Hågelbyparken i Botkyrka söder om Stockholm där han, återigen, spelade på arbetarrörelsemottot ”gör din plikt - kräv din rätt”, och där han, återigen, knöt an till sin egen uppväxt som fosterbarn:

”Att visa empati med en främling, det är så vi bygger den svenska modellen. Den bygger på att vi gör vår plikt och på hårt arbete”, sa han, och för att visa att han minsann också är med i matchen om lag och ordning, la till att ”vårt samhälle ska aldrig präglas av stenkastning”.

Om Sverige sa han att ”det är det land vi älskar” och efter talet förklarade Löfven för journalister att ”svenskar har all anledning att hedra sitt land, att visa stolthet och visa att vi älskar vårt land”.

Det säger förstås någonting om det politiska läget att en socialdemokratisk partiledare alls säger detta. Han verkar i en miljö där röstflykten till Sverigedemokraterna måste hejdas.

I den verkar även Moderatledaren Anna Kinberg Batra. ”I dag firar vi Sverige. Ett av världens allra bästa länder att leva i. Ett Sverige vi älskar" hon i sitt sommartal på Mosebacke, på Södermalm i Stockholm.

Skillnaden är att hon, Moderaterna och övriga Alliansen talar om värderingsfrågorna med en annan trovärdighet; det går att se att argumentationen också formar politik. Som i utspelet om obligatoriska sommarskolor för årskurs 6-9. Som i tidigare utspel om förstärkt polis, om stängning av icke fungerande skolor.

Somligt från Anna Kinberg Batra är förstås lättare sagt än gjort. Som när hon i talet fördömde särskilda kvinnofridszoner på Migrationsverkets flyktingboenden. Det är givetvis uppåt väggarna att en statlig myndighet ens tänker tanken. Den som inte kan respektera kvinnofriden ska förstås ut. Men vilka åtgärder vill M-ledaren se?

Och som när hon angrep skattesmitare. Vänstern ska inte ges chansen att skapa bilden av att Alliansen tar lätt på att alla ska betala skatt efter förmåga.

Nu, efter Löfvens och Kinberg Batras nationaldagstal, hävdar somliga att nationalismen är tillbaka i svensk politik, ”nationalismen har gjort comeback”, sammanfattar till exempel Svenska Dagbladet.

Men det är en väl slapp etikettering. Bara för att politiken (alltför) länge låtit bli att tala om arbetsmoral, om studieflit, om krafter som vill motverka jämställdhet mellan könen, om det orimliga i att ambulanser blir stenkastade, innebär inte lyftandet av frågor som dessa att ”nationalismen” tagit över.

Det handlar om självklarheter, om ramar, som krävs om ett mångkulturellt samhälle ska fungera.

Men vänsterns främsta medieorgan, Aftonbladets ledarsida, väljer likt den druckne att söka en politiskt behagligare modell:

”Så länge ”kulturkriget” är viktigare i debatten än att faktiskt göra något åt ojämlikheten, kommer problemen bara att bli värre. Och så länge politiker och debattörer använder förorten som fågelskrämma växer utanförskapet och polariseringen. Men två-tredjedelssamhället är ingen naturlag, det är konsekvensen av politik”, skriver de och försöker inbilla läsarna att utanförskapet beror på att någon sorts överhet dömt människorna till detta.

Det är tankefigurer som denna, att ansvaret alltid är någon annans, som är farliga.