Hög tid för nya värderingar

Ledare

Det är höst i Sverige och i takt med att löven faller, faller också den ensidigt positiva bilden av svensk välfärd. Trots att vi har alla upptänkliga institutioner som vill lägga vår vardag till rätta, står vi allt oftare som handfallna.

Artikeln publicerades 25 oktober 2012.

De senaste dagarna har vi på ledarsidan berättat om sjunkande förväntningar på att medborgarna ska ta eget ansvar och egna initiativ i välfärden. Vi har också berättat om alla dessa onödiga hälsokontroller, och om hur unga snabbt fyller upp sjukvårdens akutintag när näsan är röd och magen småkrånglar.

Välfärden har förändrat Sverige.

Vi har visserligenmödravård, dagisplats, skolval, studiestöd, föräldraledigt, vab-dagar, kristeam, arbetsmarknadsinsatser, jobbcoacher, trygghetsfonder, garantipensioner, hemtjänst, ledsagare, korttidsboenden och vård i livets slutskede. Men ändå är vi så vilse, så oroliga och så ensamma.

Forskarna Lars Trädgårdhoch Henrik Berggren må i Är svensken människa? hävda att välfärdsinstitutionerna har gjort oss allt mer individualistiska i takt med att vi blivit allt mindre beroende av familj, släkt och vänner. Vår frihet och vår individualism är dock villkorad. De hänger på att vi istället blivit mer beroende av staten och dess välvilja.

Staten åtogsig också att göra oss till välfärdsmänniskor. Men det blir allt mer uppenbart att den inte förmått att via sina institutioner uppfostra oss till ansvarstagande och trygga medborgare.

Så varför gör välfärden oss fria men inte trygga? Svaret handlar kanske inte alldeles oväntat om värderingar, eller rättare sagt om bristen på värderingar eller om fel värderingar.

I dagarna komPatrik Engellau och Thomas Gür ut med boken Den övermodige beskyddaren (Den nya välfärden). Deras tes är att i takt med att välfärdsstaten fått växa ohämmat har den trängt undan civilsamhällets betydelse.

Därmed har det också blivit svårare att till nya generationer överföra de värderingar som gör ett samhälle hållbart och solidariskt.

Det barn somhar föräldrar som uppmuntrar till studier, hjälper till med läxläsning och berömmer framsteg, har ett försteg framför det barn vars föräldrar inte bryr sig och som säger att undervisning är skolans ansvar.

Inga budgetmiljarder eller skollyft kan motverka den sortens välfärdsvärderingar.

Ibland krockar detriktigt rejält, eftersom välfärdsstaten bara kan likabehandla men aldrig se den enskilda individen som särskilt unik och älskvärd. När förskolans personal i enlighet med sitt uppdrag att motverka könsstereotypa beteenden lägger lappar i barnens lådor om att det är bra om pojkarna inte bara har blå sockor och flickorna röda, tycker morfar och farfar som lämnar och hämtar att det är mest angeläget att barnen inte fryser om fötterna.

Omsorgen kanaldrig fungera, akutköerna kan aldrig bli kortare och skolan aldrig lyckas bättre – om inte välfärdsstatens politiker snart börjar inse sin begränsning.

Välfärden vinner på ett starkt civilsamhälle.

Ledarredaktionen