Hjälp tiggarna genom att inte hjälpa dem – här!

Ledare Artikeln publicerades

Regeringens utredare Martin Valfridsson går på BT:s linje: Kommuner ska inte bygga upp en infrastruktur som gör det lockande att tigga i Sverige.

När barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér tog emot SOU 2016:6 har det givet att det skulle komma kritik. Utredaren Martin Valfridsson är nämligen av den uppfattningen att tiggarna inte har någon framtid i Sverige, vilket är en rimlig slutsats. Den fria rörligheten inom EU har aldrig varit tänkt att fungera som en ursäkt för vissa länder ska kunna exportera sin sociala problem och bristande medborgaromsorgen till ett annat medlemsland.

Att mer eller mindre locka med bostäder, försörjning, vård, skola och omsorg är inget annat än att acceptera att såväl fattigdom som orättvisor består, och att dessutom frånta varje medlemsland ansvaret för sina egna medborgares väl och ve.

Därför anser Valfridsson i sin utredning att Sverige inte ska erbjuda skolgång för tiggande EU-migranters barn. Inte heller ska landets kommuner upprätta boplatser för tiggarna av det enkla skälet att erfarenheter visar att det leder till slumsamhällen. Polisen ska därför utnyttja de möjligheter som lagen erbjuder, och avvisa tiggare och andra som bosätter sig på annans mark.

Det låter hårt, det verkar kallt och avisande. Men huvudregeln måste vara att den EU-medborgare som kommer till Sverige också är skylig att ordna eget boende. I lagens namn går det inte att ha särregler för tiggande romer från Rumänien och andra för snickare från Polen, sköterskor från Grekland eller hedgefondförvaltare från Tyskland – om sådana inte antas på fördragsnivå. Och det är knappast troligt.

Det kan te sig lockande att likt organisationen Civil Rights Defenders, som är kritiska till utredarens slutsatser, göra gällande att regeringen istället ska ta ”de mänskliga rättigheterna som utgångspunkt när man pratar om den mest utsatta gruppen i vårt samhälle och i Europa”. Men det är Rumäniens regering som i första hand ska tillgodose sina medborgares rättigheter, inte Sveriges. Om Rumänien vägrar och fortsätter att behandla bland andra romer som icke-medborgare, då är det en fråga som måste tas upp och hanteras på gemensam EU-nivå.

Enskilda svenska kommuner kan inte ta på sig uppgiften att kompensera för sådana orättvisor. I den mån det råder oklarhet om detta på grund av att olika lagar står emot varandra, måste den svenska sociallagstiftningen anpassas så att Sverige inte tar på sig andra suveräna staters ansvar.

Men samtidigt är det viktigt att den skärpning som måste till inte blir missriktad. Det är bra att Martin Valfridsson inte föreslår ett generellt förbud mot tiggeri. Det kan aldrig vara olagligt att be om hjälp och heller inte förbjudet för organisationer, kyrkor, föreningar eller enskilda att hjälpa.

Det finns olika uppfattningar om huruvida en slant i muggen i praktiken håller fattiga EU-migranter kvar i fattigdomen eller ej. Att ge eller inte ge måste oavsett vilket vara en angelägenhet för den enskilde, inte för lagstiftarna.

Det mesta talar dock för att den bästa hjälpen till de tiggande EU-migranterna går via civilsamhällets aktörer, och gör mest nytta om den ges i deras hemländer.