Historien ska alltid skrivas om

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Norska flyktingar och en svensk beredskapssoldat vid en tullstation vid norska gränsen. En historia som sätter dagens flyktingpolitik i ett annat, allt annat än generöst ljus.
Foto: X X X
Norska flyktingar och en svensk beredskapssoldat vid en tullstation vid norska gränsen. En historia som sätter dagens flyktingpolitik i ett annat, allt annat än generöst ljus.

Ny historieforskning berättar inte bara om det förflutna på ett annat sätt. Den har också den goda egenskapen att den hjälper oss att bättre se vår samtids bästa och sämsta sidor.

Finns det en gräns för hur många böcker, tv-program och tidningsartiklar om andra världskriget som kan produceras och publiceras? Låt vara att mycket i den krigslitterära floran är upprepningar, inte sällan tjatiga sådana som knappast tillför något nytt; repetition är dock trots allt kunskapens moder. Men nya alster om sådant som många redan vet ett hum eller två om har trots allt det goda med sig att de bidrar till att redan etablerade kunskaper delas. Och detta oavsett om det handlar om vittnesmål om Förintelsen, beredskapstid i Borås eller vardagsskildringar av livet i det kringrända Sverige under kriget.

Men det finns något som riskerar att gå förlorat i denna flod av likartat berättande, att historien alltid behöver uppdateras och skrivas om. Därför: Den som skriker sig hes om att det bara finns en historisk sanning och att ”postmodernism är kunskapsrelativism” ägnar sig i detta avseende faktiskt bara åt kunskapsförakt.

Historieskrivning är – för att dra in lite romantik i sammanhanget – ett levande väsen som hela tiden tar sig nya skepnader. Det är egentligen den naturligaste saken i världen, detta att nya infallsvinklar ger bättre möjlighet att utifrån samma källmaterial dra andra slutsatser. Nytt källmaterial kan ställa det mesta på ända.

Ett för mig närliggande exempel på detta är Henrik Berggrens Landet utanför (2018), som visserligen vilar på äldre forskning om Sverige under kriget men som låter denna ta sig delvis ny form genom att författaren låter sig inspirerats av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt: ”Även om hans associativa metod är mer litterär än vetenskaplig rymmer den en lärdom för historiker”. Ett annat sådant exempel är min egen avhandling En Allians av något slag (2018), där jag tar upp förhållandet mellan Sverige och Storbritannien under första delen av 1900-talet utifrån ansträngningarna att få till en förbindelse mellan Church of England och Svenska kyrkan, och bland annat ger helt andra perspektiv på kyrkans agerande under såväl första som andra världskriget. Det som möjliggjorde denna omvärdering var bland annat upptäckten av ett källmaterial som tidigare historieforskning lämnat orörd.

När det stora forskningsprojektet Sverige under andra världskriget (SUAV) inleddes i början av 70-talet byggde det på att mycket av det som hemligstämplades under kriget gjordes tillgängligt för forskningen. De många enskilda avhandlingar som producerades inom projektets ram utgjorde inte minst en bekräftelse på att samlingsregeringens agerande präglades av småstatsrealismens insikter och begränsningar. Men SUAV som helhet gav också anledning till att ett mer moraliskt perspektiv på exempelvis transiteringstrafiken och relationen till Tyskland kunde göra sig gällande under början av 90-talet, inte minst på grund av en beryktad debattartikel av författaren och journalisten Maria-Pia Boethius.

Ny forskning om det förgångna har också en annan funktion som inte ska underskattas, att göra vår egen samtids tillkortakommanden mer synliga.

Historikern Lars Hansson disputerade i mitten av januari vid Göteborgs universitet på avhandlingen Vid Gränsen – Mottagningen av flyktingar från Norde 1940–1945. Det material som Hansson använder sig av är landsfiskalernas förhör med flyktingarna. De handlar om drygt 33 000 intervjuer vars innehåll dels ger en god bild av flyktingarnas skäl och argument, dels berättar en historia om vad som kom att forma regeringens flyktingpolitik.

Det var vid gränsen som flyktingarnas öde avgjordes. Regeringen och socialminister Gustav Möller överlät avgörandet till de enskilda landsfiskalerna. Direktiven från Stockholm var muntliga, inget sattes på pränt förrän sent under kriget. De lokala omständigheterna och den enskilde landsfiskalens egen inställning blev faktorer som fällde avgörandet. I praktiken innebar det att nära nog alla som sökte sig till Sverige via Bohuslän och Dalsland gavs flyktingstatus, medan de som kom via Värmlandsgränsen löpte större risk att skickas tillbaka.

Det var inte i slutet av kriget och i ljuset av de allierades segrar och Hitlertysklands snara undergång som generositeten slog igenom; det var i april 1940, nära nog under bara en handfull dagar då 5000 norska soldater gick över gränsen. Militären oroade sig men det lokala och regionala näringslivet insåg vilket gyllene tillfälle de fått. Anställda inom skogsindustrin som inkallats till beredskapstjänstgöring ersattes av norska flyktingar. I krigets slutskede handlade det om närmare 200 000 flyktingar som fått asyl i Sverige.

Smaka på detta: I början av kriget var gränsen stängd. Men Sveriges flyktingpolitik blev så generös med tiden att det är rimligt att tala om ”öppna gränser” åt alla håll. 1943 angav Gustav Möller under en debatt i riksdagen att flykten i sig var anledning nog till asyl.

Man behöver inte tillgripa Prousts ”associativa metoder”, än mindre dricka hans lindblomste och madelainekaka, för att förnimma skillnaden i politiskt klimat i förhållande till dagens flyktingdebatt.

En dag kommer även denna historia att skrivas – och skrivas om.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.