Lars Näslund: Hissa flaggan på Hässleholmen!
Att hovrättens avgörande på fredagen var enhälligt och att ordförande i målet var högste chefen själv, lagmannen Henrik Winman, ger domen särskild tyngd.
Det finns inga skäl till glädje; denna historia innehåller så mycket tragedi för så många utöver de direkt berörda.
Men samtidigt: för polisen och åklagarna, för rättssamhället som helhet och för alla som lever ett strävsamt i dessa inte sällan tuffa livsmiljöer, måste hovrättens besked tas emot med stor tillfredsställelse. Signalen kan inte bli annan än att våld inte, trots allt vi läser och hör, är ett fritt användbart kapital.
Knivmordet på den 18-årige killen i trapphuset på Distansgatan på Hässleholmen på kvällen 22 mars i fjol har alltså knappt ett år senare lett fram till lagens strängaste straff gånger tre. Den utpekade ledaren, 27-åringen, fick livstid redan i tingsrätten och försökte förgäves bli friad via sent tillkomna vittnesmål från anhöriga, medan de båda 24-åriga medgärningsmännen alltså fick sina tolvåriga fängelsestraff uppskrivna.
Hovrätten uppmärksammar i domen hur de under misshandeln skrek ”du ska dö din horunge” och liknande. ”Genom detta anser hovrätten att det är utrett att syftet med misshandeln var att NN skulle dö, och de har därmed handlat med avsiktsuppsåt.” Hovrättens språk är rakt: ”Straffvärdet för vartdera mordförsöket är betydligt högre än vad tingsrätten har ansett.”
När det rättsliga nått sin slutpunkt finns anledning att fundera över hur vi hamnade här och vad samhället kan lära. Inget är visserligen enklare än att vara efterklok, men kanske skulle Borås stad ha nytta av att föröka reda ut vad som gått snett med denna trio; hur fungerade skolan? Om de inte nådde godkända gymnasiebetyg, vad gick fel på den vägen?
Som så ofta har vägen mot katastrofen varit rätt lång. 27-åringen ”förekommer i belastningsregistret under 13 avsnitt alltsedan 2008”, skriver domstolen, den ene 24-åringen ”förekommer i belastningsregistret under 13 avsnitt alltsedan 2012”. Vad kan socialtjänsten lära? Vad kan kriminalvården lära? Och polisen?
Chefen för polisområde Borås, Tomas Stakeberg Jansson, säger för sin del att det finns ett ”före” och ”efter” gripandena.
”Vi ser en skillnad. Inte så att brottsligheten har upphört men den har ändrat skepnad. Knarkhandeln fortsätter medan våldet har minskat, och jag vill tro att det har att göra med de nu dömda att göra”.
Det avgörande den här gången var att den annars så förödande så kallade tystnadskulturen bröts. Men... sen då?
”Vi har inget annat facit än den här rättegången. Nya allianser uppstår, tystnadshedern lever kvar. Men har den brutits en gång, så kan det ske igen. Viktigt nu är att vi har en förmåga att ta hand om de som vill prata.”
De droger som dominerar är det morfinliknande tramadol och marijuana. ”Snart sagt varje arbetspass tar vi någon, och vi beslagtar mycket knark nu, även om det är som en katt- och råttalek”.
Stakeberg Jansson bedömer att konflikten som ledde fram till mordet och livstidsdomarna ”handlar om marknadsandelar, där någon bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. I grunden är det en fråga om makt”.
Hur stor framgång de fällande domarna än är för rättsväsendet och invånarna på Hässleholmen/Hulta, lockar gängen fortfarande, menar polischefen: ”Vi ser en konsekvent rekrytering in i nätverken”.
Sedan ett och ett halvt år tillbaka arbetar polisen med kommunen särskilt mot gruppen 10-16-åringar.
”Det är en tioårsplan egentligen”, säger Stakeberg Jansson. ”Den handlar om stadsmiljön, om att barnen får rätt förutsättningar i skolan. Vi behöver både jobba kontaktskapande och repressivt. Det ska kosta att begå brott.”
I Stadshuset jobbar chefen för Centrum för kunskap och säkerhet, CKS-enheten, Peder Englund. Hans enhet har tillsammans med fem andra kommuner deltagit i ett forskningsprojekt lett av Brottsförebyggande rådet, Brå, ”Effektiv samverkan för trygghet”. Det är precis avslutat.
Här i Borås har det handlat om att bygga en samverkan mellan kommunens enheter och med AB Bostäder och polisen. Varannan vecka har en särskilt ”lägesbild” formulerats och delgivits alla berörda.
”Signalerna från medarbetarna efter det här året med lägesbilder är att de inte känner sig ensamma, att det finns någon som bryr sig”, säger Peder Englund, chef för Borås stads Centrum för kunskap och säkerhet, CKS.
Sättet att arbeta har uppmärksammats nationellt. Nyligen berättade Englund om upplägget inför en SKL-konferens och metoden att arbeta med lägesbilder och att involvera invånarna i samtalsgrupper ska utvärderas av forskare vid högskolan i Borås.
Peder Englund är inne på en intressant tanke.
”Vi har ju sett att några myndigheter har så att säga gett sig av från utsatta stadsdelar. Kanske skulle någon form av ”statskontor” med en flexibilitet vara en väg att gå.”
Englund talar om statlig verksamhet som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och – förstås – polisen, och kanske även andra.
Tanken är intressant. Symbolvärdet av att staten, och inte enbart kommunen, ”hissar flaggan” och visar ett ansikte i stadsdelar där behovet av att kunna se och tala direkt med en representant för det ofta anonyma väsendet ”staten”, ska inte underskattas.
Ett mindre kontor med ett par anställda där poliser som ändå patrullerar i området då och då kan uppehålla sig och prata enskilt med den som önskar, borde kunna bidra till att återskapa förlorade kontaktlinjer mellan just stat och medborgare.
