HG får inte åka med tåget – men visst kommer han att få rätt

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Handslaget i Borås 2016: HG Wessberg (t h) med kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson (S) (t v).
Foto: Borås stad
Handslaget i Borås 2016: HG Wessberg (t h) med kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson (S) (t v).

Han hade så sett fram emot ett nytt och friare liv på den nyinköpta gården i Ulricehamn. Han hoppades en dag få åka med sitt svenska höghastighetståg. Det blir nu varken det ena eller andra.

HG Wessberg – ingen sa ”Hans Gustaf”, som han döptes till i Göteborg 1952 – blev 65 år och hans bortgång är att djupt beklaga.

Inte bara för hans närstående, utan för svenskt politik och statsförvaltning i allmänhet. För behovet av krafter som inte bara v i l l, utan förmår att åstadkomma någonting i en allt snårigare och ängsligare samhällsapparat.

Ja, även för Borås och Sjuhärad.

Det hör inte till vanligheterna att bortgången av en ämbetsman, ”byråkrat” kanske en del skulle säga, som dessutom var i det närmast okänd bland allmänheten, får så många att uttrycka så starka reaktioner i offentligheten.

”Med sitt skarpa intellekt, pragmatiska handlag, stora öra och resultatinriktade fokus var han en av de viktigaste spelarna i Alliansbygget under många år. Jag är tacksam för att ha fått känna HG”, skrev Centerpartiets Annie Lööf på twitter. ”Det är en förfärlig förlust”, kommenterade PJ Anders Linder, före detta politisk chefredaktör på SvD och krönikör på denna sida. ”En av landets mest kompetenta "byråkrater" har lämnat oss. Det kommer bli som du föreslog HG. Höghastighetsbana med alternativ finansiering”, formulerar sig Västsvenska Handelskammarens vd Johan Trouvé.

Ja, jag tror att Trouvé har rätt. Inte för att det var just HG Wessberg som var med och ledde Sverigeförhandlingen och i slutrapporten strax före jul föreslog just detta, att bygga hela supertåget i ett svep via upplåning.

Det är ju den enda rimliga hållningen. Utan för att HG var en av få i statsapparaten med integritet och respekt stor nog för att ingen skulle kunna negligera honom. Hans förmåga att samla alla politiska kulörer vid bordet och nå resultat, prestigelöst och pragmatiskt, spelade rimligen en avgörande roll i detta som kom att bli hans sista uppdrag, innan han tänkte pensionera sig på gården i just Ulricehamn.

På skärtorsdagen gick han bort i sviterna av den sjukdom som tog på hans krafter sista året.

Själv lärde jag känna HG på 80-talet, då han som presschef på Försvarsstaben försökte hålla ordning på mindre kunniga reportrar som yrade runt på spaning efter främmande ubåtar.

Efter att han fått nog av jobbet som Fredrik Reinfeldts ordningsman (statssekreterare i statsrådsberedningen), utsågs han att – vid sidan av det ordinarie jobbet som domare i EU:s revisionsrätt i Luxemburg – leda planeringen för seklets stora tåg- och samhällsbygge, Sverigeförhandlingen.

Eftersom detta berörde Borås och Ulricehamn kom vi på nytt ha kontakt. Det gav möjlighet till en insikt om vad som krävs för att inte göra sig till fiende i alla läger men ändå nå resultat. HG Wessberg vann i respekt inte minst i Borås, med sina komplicerade förutsättningar för järnvägsbygge, där han bidrog till ett avtal som alla kunde enas om.

Det är för den som läser Sverigeförhandlingens slutrapport också uppenbart att han tog till sig Ulricehamns kommuns argumentation om att få bli stationsort. Prestigen stod inte i vägen för fakta.

”Mest sur för att jag missar presskonferensen”, skrev han i ett sms när vi hade kontakt strax före överlämningen av slutrapporten till näringsminister Tomas Eneroth (S) 20 december, då ändå hoppfull om ett tillfrisknande.

Men sur var han allt också över sitt eget parti, Moderaterna, även om han mest höll det för sig själv. Sur och irriterad över att de givit Socialdemokraterna chansen att utpeka M som partiet som står i vägen för den stora Sverigebygget-projektet.

Men det är ännu inte för sent för Ulf Kristersson att hoppa på tåget.