Mikael Hermansson: Vilka ska få ange?
Det politiska klimatskiftet märks bland annat av i den större frimodighet som främlingsfientliga, nationalistiska och EU-fientliga parlamentariker visar i EU-parlamentet. Denna frimodighet kan sägas bli indirekt bekräftad av det påtagliga missmod som engagerade européer som exempelvis Cecilia Wikström (L) ger uttryck för under ett presseminarium i Bryssel under tisdagen: Wikström konstaterade att det inte kommer att bli någon migrationsöverenskommelse innan valet och sa det som alla inblandade nog kan skriva under på:
”Det blir lite läskigt att möta väljarna. Det känns som ett svek”.
Den känslan är begriplig, men är det någon som ändå har försökt att flytta frågan framåt så är det Wikström. Men allt fler länder gör motstånd, allt färre vill se en EU-gemensam migrationspolitik – trots att alla länder så sent som 2013 var tillräckligt överens för att besluta om de mekanismer och principer som nu råder. EU har redan en gemensam linje, men allt färre vill hålla sig till den i praktiken.
EU-valrörelsen kommer att handla om många ämnen, som klimat och miljö, och terror och säkerhet. Men även om det inte blir någon ny överenskommelse kommer asyl och migrationsfrågan ta plats på alla nivåer. Vetskapen om detta har redan nu bidragit till hur det politiska klimatet kommer att bli under valrörelsen.
2015 års flyktingströmmar plockade fram det bästa och det sämsta av Europa. För somliga blev det en tvingande, moralisk utmaning att hjälpa människor som flytt krig och förtryck. För andra blev det ett tillfälle till att använda sig av flyktingarna för att bygga nationalistiska plattformar.
I detta sammanhang hade varit lätt att rabbla upp ett antal namn och länder som håller på att utvecklas till skurkstater. Men problemet är långt större än bara Victor Orban, Ungern och de övriga Visegradländerna. Som Gunnar Hökmark (M) förklarar det, finns det visserligen anledning att ”straffa” medlemsländer som inte agerar i enlighet med fördrag och lagar men det finns också anledning att verka för att de inte ska fjärma sig ytterligare. Den balansgången äger rum på randen till ett stup.
Även den stundande valrörelsen står och väger., trots att den inte ens har börjat: Ska den utgå från den verklighetsuppfattning som de EU-fientliga krafterna representerar, eller ska valet handla om hur vi tillsammans ska hantera våra gemensamma utmaningar?
