Hermansson: Valet av Macron gör Europadagen riktigt festlig

Ledare Artikeln publicerades
I dag firar vi Europadagen, passande nog samma dag som vår Robin Bengtsson sjunger semifinal i Eurovision i Kiev. På bilden Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron med lyckliga fans.
Foto:JEAN-SEBASTIEN EVRARD
I dag firar vi Europadagen, passande nog samma dag som vår Robin Bengtsson sjunger semifinal i Eurovision i Kiev. På bilden Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron med lyckliga fans.

Det var naturligtvis glädjande att Emmanuel Macron valde att ljudsätta sitt segertal vid Louvren med Europahymnen, Beethovens ”Ode till glädjen”. Den 39-årige EU-vännen för in ett större hopp i diskussionen om unionens framtid.

Grattis på Europadagen! I praktiken utgjorde det franska presidentvalet en informell folkomröstning om EU-medlemskapet. Nästan två tredjedelar av väljarna valde den av alla kandidater som är mest EU-vänlig och inställd på ett fördjupat samarbete.

De franska väljarna bekräftar därmed det som såväl österrikare som holländare redan gjort tydligt, att EU har en långt starkare folklig förankring i hela Europa än vad dess baktalare vägrar att inse.

Alla älskar inte EU, det är givet. Fler än gravt EU-fobiska och högerextrema Marine Le Pen hade säkert hellre fått sitt Europahumör tolkat av Robin Bengtsson och hans ”I Can't Go On”, som för övrigt kan höras i tisdagens semifinal av Eurovisionsschlagerfestivalen i Kiev. Många av dagens ukrainare säger samma sak, men då handlar det om hotet från Putin och det ryska kriget mot landet. Men också om att ännu bara kunna drömma om att en gång få bli en del av EU.

Emmanuel Macrons syn på EU präglas av en icke obetydlig portion federalism. I sitt program förordar han en EU-fond för att finansiera militärmateriel och försvarsforskning. Ekonomisk tillväxt vill han skapa genom en EU-budget för att finansiera stöd vid ekonomiska kriser och framtidsinvesteringar samt en riskkapitalfond för att digitalisera Europa. Dessutom avser Macron att verka för ett unionsgemensamt skydd mot prisdumpning och en tvingande lag om att ”köpa europeiskt” när det offentliga gör stora upphandlingar. Och som om inte det räckte vill han se att euroländerna får en finansminister och ett gemensamt parlament.

Långtgående planer, således, men i flera avseenden svårförverkligade. Samtidigt är den i vissa EU-länder påtagliga rädslan för ökad överstatlighet missriktad.

Övernationella hot ska hanteras på unionsnivå. Det är när överstatlighet blir lika med centralisering av sådant som de enskilda medlemsstaterna måste hantera själva som det är dags att dra en gräns.

Det är lätt att tala om att EU ska göra mer när det gäller arbetslösheten, klimatet, terrorangreppen, invandringen och flyktingkrisen. Sveriges statsminister Stefan Löfven har en förmåga att återkommande göra så. Samtidigt torgför han ambitionen att till allt annat som EU redan gör även tillfoga en så kallad social pelare – men utan att andas en stavelse om att en sådan kräver betydande överstatlighet om den ska bli annat än en vacker tanke.

Hade Löfven varit en god europé och varit ute efter något annat än att försöka vinna inrikespolitiska poäng, hade han naturligtvis först av allt sagt att regeringen var villig att kompromissa om den svenska modellen. Det hade under alla omständigheter blivit nödvändigt att förhandla om den eftersom varje EU-land har sina modeller, sina förutsättningar att väga in i sammanhanget. En europeisk, social pelare värd namnet skulle därmed påverka allt från svenska pensioner till sjukförsäkringar, för att inte tala om skattepolitiken.

Är det verkligen den rödgröna regeringens linje?

Låt vara att Emmanuel Macrons EU-planer är högtflygande. De är ändå mer ärliga än Stefan Löfvens hittills har varit.