Mikael Hermansson: Svenskar föredrar europeiska värden
Den senaste mätningen av det folkliga förtroendet för EU och EU-parlamentet visar på en markant förbättring i många avseenden. Men det mest intressanta är att notera hur stabilt stödet är för det stora politiska och ekonomiska projektet överlag. Med all respekt för att alternativen kan te sig aningen väl grova, är faktiskt 57 procent av de som tillfrågats i den senaste upplagan av Parlemeter, som presenterades under onsdagen, av den uppfattningen att EU är ”bra”. Endast tolv procent ser unionen som något ”dåligt”. Förändringen sedan förra mätningen är dock minimal och består av att två procent av dem som har tyckt att EU är dåligt den här gången svarar att de inte längre är övertygade om detta, och att de därför svarar ”vet inte”. Stabilt, som sagt.
I förhållande till det ökade förtroendet för EU framstår den insikten tydligt, att terror, arbetslöshet, fattigdom och migration är hot och problem som bäst hanteras på unionsnivå.
Här avviker Sverige i några väsentliga avseenden. Svenskar i sällskap med danskar och holländare betraktar klimatförändringarna som ett långt större hot än exempelvis migrationen. Största avvikelsen mot EU som helhet märks dock av när attityden till arbetslöshet och fattigdom jämförs. För svensk del betraktas varken den generella arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet som ett större problem. När det gäller unga utanför arbetsmarknaden uppvisar svenskarna rentav den mest bekymmerslösa attityden.
Fattigdomen däremot, ses som en större utmaning. Men det är knappast fattigdom i Sverige som avses. Samtidigt anser 44 procent av de tillfrågade svenskarna att EU-parlamentet ska bekämpa fattigdom och socialt utanförskap samt i lika hög utsträckning bidra till en lösning av migrationsfrågan på EU-nivå. Rimligen ska siffrorna tolkas som att svenskar ser andra länders fattiga som ett större, svenskt problem, vilket i sin tur torde ha påverkats av den tiggardebatt som pågått en längre tid. Insikten om att inte heller migrationen kan hanteras på nationell nivå om den inte först omfattas av en EU-gemensam lösning får dock sin nationella koppling när utanförskap och fattigdom bland exempelvis papperslösa migranter i Sverige förs in i sammanhanget.
Ställer man dessutom en helt annan parameter alldeles intill, nämligen den om huruvida den tillfrågade anser att dess röst räknas i det egna landet och i EU, så bekräftas ett samband som nog för betraktas som avsevärt problem för hur EU ska kunna betraktas som en likställd gemenskap: EU-medborgarnas upplevelse av makt över det egna livet varierar i oroväckande hög utsträckning med den ekonomiska situationen i respektive medlemsland. Svenskar toppar ”maktlistan” när det gäller tilltron till det egna inflytandet, och anser sig bli lyssnade till 95 procent i det egna landet och 84 procent på EU-nivå. Raka motsatsen gäller för grekerna med 23 procent respektive 21 procent. Samtidigt anser 83 procent av grekerna att arbetslöshet är det största problemet tätt följt av fattigdom med 75 procent, vilket rimligen torde vara ett resultat av situationen i det egna landet.
I ett avseende är svenska medborgare ett starkt skinande ljus inom EU, nämligen när det gäller synen på vilka värden som är viktiga. Svenskar tillsammans med tyskar är generellt sett långt mer benägna att betona gemensamma europeiska värden än nationella och kulturella. Svenskar hamnar högst i rankning när det gäller just europeiska fri- och rättigheter.
Sammantaget finns det både ett tydligt budskap och en underliggande värdering i denna den senaste Eurobarometer 88.1 som inte ska glömmas bort: Det spirar ett nyväckt intresse för politik på unionsnivå, vilket inte minst bådar gott inför EU-parlamentsvalet 2019.
