Mikael Hermansson: Ska välståndet bestå krävs en miljon nya jobb
Är det någon stad i broderlandet som verkligen utstrålar välstånd så är det Arendal. Vill man göra det enkelt för sig och nöja sig med de omedelbara intrycken är det bara att hänvisa till de många vita trähus som klättrar längs sluttningarna ner mot havet, eller till de många elbilar i miljonklassen som trängs på gatorna. En morgonpromenad i hamnområdet går längs den ena stora segelbåten efter den andra.
Men det är givetvis inte det enda sättet att teckna en bild av vad som gör en ett samhälle framgångsrikt. Det är lika naturligt att nämna skolorna, sjukhuset, de nybyggda äldreboendena och alla dessa bussar och små personfärjor som pilar fram och tillbaka mellan öarna som indikationer på välfärd och vad som gör Sörlandets vackraste stad så bra.
Det finns naturligtvis områden i Arendal där elbilar och segelbåtar är mer sällsynta. Frälsningsarmén, som nere på Hamntorget först av alla öppnar sitt stånd för dagen, vet att det bakom de stora orden ”Soppe, Såpe, Frelse”, som står med stora bokstäver över ingången, finns en annan mindre välmående verklighet. Höyrepolitikern Eva Meland, som delar ut pappmuggar med ekologiskt odlade blåbär till förbipasserande, ler stort men säger också att hon skäms för den fattigdom som finns men inte syns under politikerveckan: ”Jag önskar vi kunde göra mer”.
Arendal ett bra exempel på vad Norge har blivit – en stark välfärdsnation, tack vare stora naturtillgångar, ett framgångsrikt näringsliv och medvetna politiker som vet att ta ansvar. Tilliten i samhället är mycket hög, vilket en dagsfärsk rapport från konsultföretaget Respons Analyse för Verldens Gang visar. 70 procent känner stort förtroende för Stortinget, 60 procent för regeringen. Även företag och organisationer betraktas som värda medborgarnas förtroende.
När Norsk Hovedorganisasjon, NHO, under onsdagen presenterade sin framtidsundersökning ”Verlden og oss – Perspektivmelding 2018” så var välfärdens förutsättningar i framtiden en av orospunkterna. Här återfanns behovet av en hög tillit i samhället. Men också en klar insikt om de stora hoten. De är många, milt sagt.
Det ska först sägas, att rapporten är besvärande ärlig i det att den gör upp med alla föreställningar om nationell självtillräcklighet. Att sluta sig mot omvärlden är kontraproduktivt, inte minst om syftet är att skydda det egna näringslivet eller för den delen jordbruket. Små länder i världens utkant, vilket är det ärligaste sättet att beskriva Norge och Sverige, är utomordentligt beroende av handel, internationella överenskommelser och stabila institutioner på global nivå. Det är handel, fri och global, som är bästa samhällsskyddet och som ytterst skapar välståndet, och det som skrämmer näringslivet mest i det avseendet är föga förvånande USA:s president Donald Trumps och hans framfart med internationella avtal och institutioner.
Vad blir kvar när den morotsfärgade mannen är klar?
I detta avseende är Trump ett påtagligt problem, rentav ett uppenbart hot. Ett handelskrig där USA inte känner några gränser kan på mycket kort tid få ödesdigra konsekvenser för handelsberoende ekonomier.
Föga förvånande vill näringslivet se en ordnad arbetskraftsinvandring och en långt bättre integrationsprocess än den som hittills gjort sig gällande.
Vem vill inte det? Motsatsen är varken välmenande eller välfärdsskapande.
På samma sakliga sätt resonerar rapporten om allt från förluster av arbetstillfällen på grund av automatisering till behovet av arbetskraft utifrån. Men också om nödvändigheten av ”en miljon nya jobb för att täcka skillnaden i vad staten får in i intäkter och vad utgifterna för välfärden blir inom 15–20 år”, som NHO:s chefsekonom Øystein Dørum uttryckte det inför en publik där även flera av partiledarna var närvarande.
Varken statsminister Erna Solberg (H) eller Jonas Gahr- Störe (AP) såg chockade ut av beskedet att näringslivet ser tre val för framtiden: Sänkta välfärdsambitioner, höjda skatter eller fler människor i arbete. Det råder inga tvivel om att de är medvetna om nödvändigheten att hitta rätt balans mellan alla tre. Det lät ytligt, men båda sade sig vara optimister. ”Men det kommer inte av sig själv,” sa Erna Solberg insiktsfullt.
Och tro inget annat än att den vetskapen även finns på andra sidan Skagerack. Men gissningsvis är det bara i Norge som det blir debatt. I Sverige råder det valrörelse; den handlar som bekant om allt annat.
