Mikael Hermansson: Sabuni måste svara på ödesfrågan
Stockholm. På fredagseftermiddagen fick Liberalerna sin nya partiledare. Efter det att Erik Ullenhag tidigare i veckan meddelat att han dragit tillbaka sin kandidatur blev det hela en relativt blek tillställning. Ganska så talande för hela övningen var att avgående partiledaren Jan Björklund fick uppmana landsmötesdeltagarna att applåderna bättre.
Samtidigt är det begripligt att det inte blir så skojigt och spontant när alla inblandade vet att det bakom den milt tillkämpade enigheten döljer sig en tvekan inför framtiden.
Nu vet dock partiet en sak med bestämdhet: Nyamko Sabuni – Sveriges första partiledare med afrosvenskt ursprung – kommer hädanefter att leda partiet i jakten på nytt fotfäste.
”Jag kommer att göra mitt yttersta för att leva upp till ert förtroende”, sa Sabuni och visste i det ögonblicket med sig att de interna förväntningarna på henne är skyhöga. Uppmaningarna till uppslutning och enighet bakom henne, från såväl Johan Pehrson som Erik Ullenhag, kändes – och var säkert – ärligt menade. Frågan är hur länge den samstämmigheten varar om det på valet av henne inte följer en snabb förändring av opinionsläget till det bättre.
I sitt korta tal efter valet hann hon inte – alternativt ville inte – brottas med den ödesfråga djupare som söker sitt svar: För Liberalernas och inte minst för Nyamko Sabunis del handlar det inte bara om att vända opinionen – även om det naturligtvis är av central betydelse – utan också om att först hitta tillbaka till en övergripande berättelse om vad som motiverar den fortsatta existensen av partiet som sådant.
Vilka det är som Liberalerna ser som ”sin” väljarbas framöver?
Ty väljardemografin talar inte direkt till Liberalernas fördel. De rörliga, allmänborgerliga väljare som traditionellt befolkar gränslandet mellan Moderaterna och Liberalerna har blivit färre. Alliansidentiteten har i och med januariöverenskommelsen ersatts av en mittenroll där samarbetet med Socialdemokraterna radikalt minskar svängrummet till höger. Dessvärre är det även trångt till vänster då Centerpartiet uppenbart lockar socialliberala väljare. Samma tröghet känner Liberalerna av när det gäller att attrahera de högutbildade, miljöengagerade väljare som i brist på ett vettigt borgerligt alternativ hellre röstar på Miljöpartiet.
Allt detta i en tid då ”liberalismen sitter trångt till”, som Jan Björklund formulerade sig i sitt avskedstal.
Frågan om vem som ska välja Liberalerna ställs därför med inte så lite fruktan för svaret. Nu är det Nyamko Sabunis ansvar att se till att partiet inte blir svarslöst.
