Hermansson: Så här kan det inte fortsätta

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Borås stad har beslutat att tiggarlägret utanför Bredared ska bort eftersom det utgör en sanitär olägenhet.
Foto: Foto: Jan Pettersson
Borås stad har beslutat att tiggarlägret utanför Bredared ska bort eftersom det utgör en sanitär olägenhet.

Tiggarna har ingen framtid i Sverige av den enkla anledningen att dubbel misär inte kan få vara ett alternativ i längden. Så vad ska vi göra då?

Det torde inte råda några tvivel om att Lotta Säfström, ordförande för Sveriges Stadsmissioner, har rätt när hon i förordet till Fattigdomsrapport 2018 – Välfärdssamhället krackelerar skriver att ”när vi närmar oss bilden av den fattiga medborgaren är det inte längre bara en medelålders man med alkoholproblem som väljer att leva utanför samhällets normer och i hemlöshet som tonar fram.”

Dagens Fattig-Sverige visar upp långt fler ansikten än så.

Det handlar bland annat om äldre med så låg pension att ”de sista ljuva åren” bara återfinns i dansbandsrefrängen, om hungriga barn i fattiga familjer, om psyksjuka unga som lever på gatan och flyktingar med tillfälliga uppehållstillstånd och nära nog inget som helst hopp om att kunna ta sig in på arbetsmarknaden.

I det läget kan det tyckas underligt att den fattigdom som de flesta av oss möter dagligen inte är svensk, utan hitrest.

Den senaste veckan har BT ännu en gång uppmärksammat hur ohållbar situationen är här för de människor som reser hit, främst från Rumänien, för att tigga. Husvagnsbranden i det tiggarläger som uppstått på en privatpersons mark utanför Bredared är bara den senaste händelsen som sätter fingret på den misär som de 30-talet hitresta lever i.

Men till och med de volontärer som hjälper tiggarna menar att det vore bättre om tiggarna stannade hemma hos sina barn.

Nu ska lägret bort. Den sanitära olägenheten är för omfattande. Borås stad har på goda grunder ännu en gång satt ner foten; första gången var 2013, när det dåvarande tiggarlägret intill Stadsparken rensades bort.

Då valde staden att erbjuda gratis hemresa med buss till Rumänien. Den lösningen är inte aktuell den här gången. Det kan knappast vara en kommunal uppgift att på det sättet bidra till att EU:s tremånadersregel sätts ur spel. Den var heller aldrig tänkt att användas till fattigdomsexport eller för att sprida social misär, inte heller att användas som ett rundningsmärke i ett socialt störtlopp där färden snabbt går allt brantare utför. Som framgår av BT:s artiklar har många av tiggarna som bor i lägret utanför Bredared varit här ”omkring fem år”. Det är fullt möjligt att de har åkt hem till Rumänien med jämna mellanrum, och därmed tillfälligt lämnat en misär för en annan, men det kan knappast vara så som den fria rörligheten inom EU är tänkt att fungera.

Här gäller det att sätta gränser, men på rätt ställe. Det offentliga ska vara mycket restriktivt och rakt inte tillhandahålla sådant som kan bli ett ”tiggeriets infrastruktur”. Men att civilsamhället engagerar sig i olika grad är dock fullt rimligt.

Men till och med de volontärer som hjälper tiggarna menar att det vore bättre om tiggarna stannade hemma hos sina barn.

Det kan således knappast sägas råda några tvivel om att de nuvarande omständigheterna inte gynnar tiggarna. Hur ska då verklig förändring kunna bli möjlig?

Jag tror att ett förbud varken kommer att utrota fattigdomen eller minska tiggarnas utsatthet.

I takt med att tiggarna blivit permanenta inslag i gatubilden i de flesta svenska städer och även på mindre orter, har också diskussionen polariserats. Givmildheten har gradvis minskat och därmed har mindre slantar hamnat i muggen. Samtidigt har avslöjanden om människohandel fört in nya aspekter i sammanhanget. Det faktum att de pengar som trots allt samlas in i Sverige inte på något synbart sätt tycks göra situationen bättre i hemlandet, talar inte bara för att Rumänien struntar i dessa sina minsta medborgare. Utan också för att frågan om hur mycket av pengarna som ”försvinner” längs vägen ska vara motiverad.

Det är således inte förvånande att de senaste årens tiggardebatt har handlat om frågan om förbud eller ej. I den har två sanningar har ställts mot varandra, nämligen ”det går inte att förbjuda fattigdomen” och ”tiggeri är ingen väg ur fattigdomen”.

Jag tror att ett förbud varken kommer att utrota fattigdomen eller minska tiggarnas utsatthet. Samtidigt är det inte rimligt att tro, att det kommer att uppstå incitament till verklig förändring om tiggarna vet med sig att de får pengar om de bara sitter tillräckligt länge utanför Ica i Borås, Bollebygd eller Båstad.

Vid det här laget är det enda alternativet till ett tiggeriförbud att inte lägga pengar i muggen.

Detta ska dock inte tas som en uppmaning till att sluta hjälpa. Men den hjälpen måste villkoras med att den bara ges där – och inte här. Den dubbla misären ska inte få bestå.

Kanske kan civilsamhällets volontärer bidra med att i detta sammanhang göra ännu en god insats?

Läs mera

Tre rapporter om fattigdom

Visa mer...