Mikael Hermansson: Missnöjespartier får nu 30 procent i Göteborg – vem kan förvånas?
Med den korruptionsskandal som avslöjades i början av 2010 som kronan på verket har staden vid Göta Älvs mynning gjort sig förtjänt av både omvärldens hånskratt och göteborgarnas tvivel och ilska.
”Muteborg” hade fog för sig. Till och med Lisebergskaninerna rodnade av skam.
Men oavsett hur många tjänstemän och politiker som har gjort soliga utlandsresor på skattebetalarnas bekostnad eller fått sina sommarstugor ombyggda av företag som vill vinna upphandlingar, så är det inte där det hela börjar.
Och glöm kamelerna i Angered för ett ögonblick; de fanns aldrig i verkligheten. Däremot ledde det kommunala förslaget om en kamelfarm till en aldrig tidigare skådad ström av rasistiska och främlingsfientliga utbrott i sociala medier.
Hade de som spydde sitt hat istället tagit sig en funderare över sammanhanget hade de snart upptäckt något av verkligt intresse: Att sådana idéer hänger samman med de djupt liggande men ändå fullt uppenbara strukturer som bäddat för ömsom korruption ömsom självöverskattande hysteri, och som har lett fram till att Borås västra grannstad nu genomlever en politisk omvälvningsperiod av historiska proportioner.
En missnöjesexplosion skakar Göteborgspolitiken. Detta bekräftades samma morgon som nationalekonomen och författaren Jan Jörnmark presenterade sin rapport ”Göteborg – Berättelsen om staden som blev en räknesnurra”, beställd av Skattebetalarnas förening, på ett hotell i omedelbar anslutning till Göteborgs-Posten, som passande nog publicerade en opinionsundersökning som visar att de etablerade partierna förlorar väljarna till ett uttalat protestparti befolkat av avhoppare från höger, mitten och vänster.
En mätning är bara en mätning av många. Den här är dessutom liten till sitt omfång, knappt 1000 personer mellan 18–79 år. Likafullt får nybildade Demokraterna i GP:s mätning 13,9 procent. Socialdemokraterna, som haft makten i staden och står som huvudansvariga för hur staden har utvecklats, når bara 15,4 procent – den lägsta noteringen sedan Sverige blev en demokrati. Moderaterna blir största parti med 19,7 procent, men tappar ändå väljare i förhållande till valet 2014.
Men hellre än att tala om politisk kollaps, vilket visserligen hade varit lite mer klatschigt, utgör den främst en signal om den stora osäkerhet om framtiden som råder i staden. Näst största grupp i GP:s undersökning består nämligen av de som inte har svarar.
Den osäkerheten blir begriplig med Jörnmarks rapport. Han skriver inte för att ”avslöja enstaka ‘skandaler’ och ‘muthärvor’ men det är lätt att konstatera att dessa i allt högre grad kommit att att prägla bilden av staden”. Bakom det hela återfinns uppbyggnaden under 90-talet av en kommunal bolagsstruktur – ett bolagsimperium – som saknar motstycke i omvärlden. Tidigt hade Göteborg ett 50-tal bolag där Hamnen och Energibolaget utgjorde kassakor och de övriga bolagen mer eller mindre förlustaffärer.
Samtidigt pågick en regionalisering och en globalisering där staden fann det lönsamt att samverka för att dra till sig bidragspengar från allt från de forna löntagarfonderna till EU:s strukturfonder. Men bidragsjakten kostar. Till slut blev suget efter projekt att söka medel till så hysterisk att den ena vansinniga satsningen avlöste den andra. Satsningen på biogas kostade många hundra miljoner i förlusten och kamelerna i Angered, som uppstod just i ett sådant bidragssammanhang, kostade det sista av anseendet.
Och så har vi Västlänken. Det är här som det lågaktiva och långvariga missnöjet blir radioaktivt och ger energi åt en politisk revolt.
Men allt börjar med den obefintliga planeringen för hur staden ska utvecklas geografiskt, Göteborg är en av Europas glesaste storstäder. Samtidigt har den ett antal satellitkommuner kring sig som gynnas av utflyttningen från centrum. Göteborg är i dag den fattigaste kommunen i området (med undantag för Lilla Edet). I det läget blir det fråga om att inom Göteborgsregionen genomföra satsningar som leder till att de som flyttat ut kan resa in till staden eftersom det är där som jobben finns.
Västlänken är det främsta exemplet på konsekvensen av denna utveckling. Till slut måste det som planeras och byggs bli av en sådan omfattning att varje enskildhet blir ett hot mot helheten. Som vägtullarna, som den uppgrävda innerstaden, som den svaga politiska förankringen av projektet bland göteborgarna. Och i ett läge där alla de etablerade partierna framstår som försvarare av något som medborgarna ser som problematiskt uppstår utrymmet för missnöjet att gro och för protestpartier att slå sig fram.
Den utvecklingen har pågått under ett par år. Sedan tidigare finns Vägvalet och Sverigedemokraterna representerade i fullmäktige, mycket förenklat som missnöjesreaktioner med vägtullarna och invandringen.
Tillsammans med Demokraterna får nu missnöjessidan nära 30 procent.
Vem kan förvånas? Den som vill veta mer kan börja med att läsa Jan Jörnmarks rapport.
