Mikael Hermansson: I Norge går det att kompromissa
I Norge tilltalas statsmän och statskvinnor ofta med förnamn. Så idag, onsdag, är det Høyres Erna, Fremskrittspartiets Siv och Venstres Trine som går upp till kung Harald på slottet och anmäler sig för tjänst. Norge har fått en ny borgerlig regering.
Den här gången dröjde det några månader längre än efter förra valet, men nu är den i alla fall på plats. Trepartiregeringen får visserligen inte egen majoritet i Stortinget, men räknar ändå med att få igenom sin politik och sin budget. Närmast att samarbeta med står Kristelig Folkeparti.
Regeringsbildarna är tre tunga, mogna politiker med lång erfarenhet av kompromisser inom och mellan partierna som nu har kommit överens om en politisk plattform som pendlar mellan att vara förutsägbar och funktionell.
Erna Solberg, Siv Jensen och Trine Skei Grande bjuder inte på några större överraskningar. Den 84 sidor långa överenskommelsen reglerar det mesta av regeringens politiska handlingsutrymme. Satsningarna på inkluderande arbetsmarknad och välfärd är naturligtvis ärligt menade men antar ändå skepnaden av ett rituellt upprepande av något som ingen regering kan låta bli att nämna.
Fremskrittspartiet fick igenom nya begränsningar av anhöriginvandringen men fick samtidigt ge med sig om utökade flyktingkvoter och att flyktingar ska kunna arbeta under tiden som asylutredning pågår. Venstres förslag om förbud för heltäckande slöja möttes säkert inte av allt för stort motstånd, medan det säkert höjdes en och annan röst när kvoterad föräldraförsäkring och ”lågprisdagis” för fattiga familjer fördes upp på att-göralistan. Grön omställning med ett utökat skydd mot exploatering och oljeutvinning vid Lofoten, Vesterålen och Senja lär välkomnas av en bred majoritet i Stortinget; även detta kan sägas vara en framgång för Venstre.
Høyres största framgång? Att ha fått till en andra mandatperiod med Erna Solberg som statsminister och dessutom att ha fått ihop en stabil regering. Och kontrasten till det andra stora statsbärande partiet kunde inte vara större. Samtidigt som Solberg och hennes styrande systrar står stadigt rasar det gubbväldets Arbeiderpartiet samman under en affär där ledande företrädare anklagas för sexuella övergrepp.
Det låg i sakens natur att det långa raset i Venstres opinionsutveckling skulle tvinga fram slakt av såväl heliga kor som att bränna vissa broar bakom sig. Det var med öppna ögon som Venstre valde att bryta sitt tidigare löfte till väljarna att aldrig stödja en regering där Fremskrittspartiet ingick. ”Sveket” betalade sig när nedgången vändes i en omedelbar uppgång i valrörelsens slutskede. Venstre blev ett alternativ i samma ögonblick som partiet slutade upp med att göra sig till ett omöjligt val för borgerliga väljare som tänkte taktiskt.
Trine Skei Grande insåg tidigt att hon skulle få en svekdebatt på halsen, men samtidigt var hon medveten om att det var något som hon och partiet kunde leva med bara de blev kvar i Stortinget. I den ekvationen ingick säkert även tanken på att fortsätta på den inslagna vägen och ”uppgradera” Venstres status från att utgöra ett av två av högerregeringens stödpartier till att ingå i den. Enligt trovärdiga uppgifter får Venstre tre ministerposter.
Det norska politiska landskapet möjliggör långtgående kompromisser där i praktiken alla partiet i något avseende kan samarbeta med varandra. Fremskrittspartiet må hålla sig med en många gånger motbjudande retorik och politik när det gäller synen på invandrare, flyktingar och mångkultur, men saknar dock det som i alla avseenden gör Sverigedemokraterna i en svensk politisk kontext omöjliga att samarbeta med.
I den bästa av världar kommer kanske Fremskrittspartiet att utvecklas till ett mindre missnöjesprofilerat parti. Men tanken att Sverigedemokraterna kan bli något annat än det parti det är och hela tiden har varit, den känns däremot allt mer främmande.
