Hermansson: I dag uppstår Norge på nytt

Ledare Artikeln publicerades
Foto:≈serud, Lise

OSLO. Den norska nationaldagsfirandet är i många avseenden en förebild. Bevisligen är detta en högtidsdag som även den mest skeptiskt lagde kan ta till intäkt för att det faktiskt finns något som kan kallas för en ”god” nationalism.

Oslo förbereder sig. Det skramlar av de alla kravallstaket som lastas av bakom Bislets nationalstadion. De ska senare placeras ut längs Karl Johan, paradgatan som leder upp till kungliga slottet. I dag, onsdag, kommer den att kantas av tiotusentals människor.

Enligt en forskningsrapport från Institutt for kirke-, religions- og livssynsforskning 2013 var det endast 11 procent av det norska folket som inte deltar i någon form av nationaldagsfirande. Detta om något gör 17 maj-firandet unikt.

Hhistoriebokens förklaring är att detta den dag då Norge 1814 i Eidsvoll antog en egen konstitution. Onekligen en formativ händelse – land ska ju med lag byggas, som redan den svenske kungen Karl XV insåg – men likafullt en dag som numera har långt djupare innebörd än att bara fungera som minnesdag. Det är i de rödblåvita flaggorna, i barnetåget och i alla ”bunader” – folkdräkter – som det norska folket varje år manifesterar samhällsgemenskapen, inte nationens yttre gränser mot omvärlden.

De starka känslorna för dessa symboler hänger samman med den historiska innebörden, att de länge ingick i en protest mot överheten – som mellan 1814 och 1905 var svensk. Redan 1821 valde Norge sin egen flagga och använde den som ett politiskt vapen mot den brokiga unionsflaggan – ”Sildesalaten”, gemenligen kallad. Den tyska ockupationen under andra världskriget möttes också med symbolerna, främst den norska flaggan, som ett frihetsvapen.

Men att 17-majfirandets unika popularitet bestått långt efter det att Norge befäst sin frihet och sitt oberoende, hänger samman med att dess underliggande värden är demokratiska och att firandet har haft förmågan att förändras över tid. Inte minst hänger framgången också samman med att så mycket kretsar kring Norges skolor. Den förklaringen ger den i Oxford verksamma svenska sociologen Gabriella Elgenius.

Detta kan även uttryckas så här: 17 maj är dagen då Norge återskapar sig självt.

Nationaldagsfirandet har allt från första början haft politisk funktion som en inramning för politisk debatt, vilket bokstavligen gör den till ett redskap i demokratins tjänst. Tidigt flyttade frihetsdebatten ut på gatan och formades till processioner där oenigheten blev synlig i De konservativas borgartåg, i Liberalernas Venstretåg och från och med 1887 i Socialisternas arbetartåg. Sammansmältningen av dessa politiska strömningar till en stark, nationell identitet – utan att för den skull sudda ut skiljelinjerna mellan dem – ska inte underskattas i sammanhanget. Det finns en gemensam front mot det som på allvar hotar samhällsgemenskapen.

Magnus Håkonsen är nyutexaminerad lärare, medlem i Arbeiderpartiet och folkvald kommunpolitiker i Gjövik. I dag bjuder han sina vänner på 17-majfrukost.

– Personligen har jag alltid förknippat 17 maj med familjen, att vi firar tillsammans. Men också med våra sociala framsteg, det vi gjort tillsammans, det samhälle som vi har byggt upp. Jag ser det som självklart att detta är en dag som jag vill fira, trots att jag är en sådan där globalist och dessutom republikan. Den nationalistiska tankegången kan föra gott med sig när den ingår i ett gott sammanhang. Vi firar de värderingar som gjort vårt samhälle starkt och öppet.

Med kungafamiljen på slottbalkongen som målet för flaggparaden kan man inte tro det, men det hypernationalistiska 17-majfirandet har dominerats av den politiska vänstern. Gabriella Elgenius pekar på detta som en väsentlig skillnad mot Sverige. Den norska monarkin har allt sedan unionsupplösningen varit inkorporerad i den folkliga berättelsen om det nationella självständighetssträvandet, till skillnad från den svenska nationaldagsfirandet som lätt framstår som så tillkämpat och svårförankrat.

Är det förklaringen, att de blågula symbolerna helt enkelt saknar det som ger de rödblåvita en konkret och lättbegriplig koppling till en nationsskapande och i tid närliggande frihetskamp?

Är det också här som orsaken ska sökas till varför högerextrema ”Sverigevänner” kunnat ta den svenska flaggan som sin symbol utan att det gett upphov till några större och mer ihållande protester?

Men att acceptera tanken på en ”god” nationalism innebär samtidigt att förekomsten av dess motsats knappast kan förnekas. En som verkligen vet vad den ”onda” nationalismen innebär, är just Magnus Håkonson.

Den 22 juli 2011 lyckades han överleva när Anders Behring Breiviks nationalism fick sin tillämpning på Utøya och 69 politiskt engagerade och debatterande ungdomar mördades.

– Blind nationalism är ond. Den som hävdar att ”jag är äkta norsk, det är inte du” beroende på den andres ras, religion eller födelseland är en ond nationalist. När jag tänker tillbaka på händelserna på Utøya så ser jag ingen som helst koppling till våra värderingar och den nationalism som vi ger uttryck för på 17 maj.