Mikael Hermansson: För Löfven är alla dina nitlotter en bra affär
Som alltid när det drar ihop sig till en debatt om spel och dobbel återkommer minnet av vad en äldre dam sa när det var missionsförsäljning i ett litet bönhus i Västerbottens inland och det skickades runt en ring med lotter, att det var för en god sak och därmed ett undantag.
Men ”kort och tärning är satans gärning” var hennes huvudregel, vilken hon gärna predikade även för den som inte ville lyssna på det örat.
Naturligtvis var det dit som tankarna gick när Dagens Nyheter tidigare i veckan berättade att Socialdemokraterna och SSU via sitt A-lotterierna och Kombilotterierna säljer lotter mot faktura och att partiets verksamhet hittills lett till att över 8000 lottköpare hamnat hos kronofogden. Lotteriverksamheten omfattar, enligt DN, ”hundratals miljoner kronor” och bedrivs i linje med den kritik som andra partier brukar rikta mot konsekvenserna av högskattesamhället, att det enda sättet att bli miljonär i Sverige är genom spel. Den som uppskattar ironi känner sig säkert nöjd.
Att statsminister Stefan Löfven, som ju är den som ytterst får betraktas som den store vinnaren på A-lotteriernas omoraliska affärsidé, säger att lotteriverksamheten är viktig för partiet och att intäkterna är välkomna. Han hänvisar också till att sälja lotter är något som folkrörelser gör. Och i det har Löfven naturligtvis rätt. Socialdemokraterna lever gott på att svenska folket drar nitlott efter nitlott. Det handlar om hundratals miljoner kronor som hamnar i partiets fickor.
Visst är det så att idrottsrörelsen tjänar stora pengar på spel. Och nog får det anses vara både moraliskt och nyttigt att utifrån folkrörelseargumentet låta en lottring gå salen runt under en missionsförsäljning.
Men är det verkligen rimligt att ett regeringsparti ska finansiera sin verksamhet genom att locka fram speldjävulen?
”Den som är satt i skuld är inte fri” var förre partiordföranden Göran Perssons återkommande motto. Stefan Löfven håller på att få ett eget och minst lika bevingat, nämligen ”jag har inte varit informerad”. Så lät det när Transportstyrelseskandalen rullades upp och så låter det även nu när (s)spelskandalen hamnar överst på löpsedlarna. Av statsministerns kommentarer under tisdagen framgår det tydligt, att den linje han bestämt sig för att följa var att han inte visste något.
Men är det rimligt att tro att en partiordförande inte skulle vara insatt i hur det egna partiet tjänar sina pengar? Det finns ju inga vattentäta skott som hindrar insyn, och många av dem som ingår i styrelsen är ju själva en del av partieliten.
Med tanke på hur snabbt partiets spelbolag gick ut och lovade att inte fortsätta med att driva sina kunder till kronofogden, och att hädanefter ta kreditupplysning på den som vill köpa lotter på kredit, är det uppenbart att det är avslöjandet som varit besvärande – inte själva hanteringen i sig.
Allt för mycket står helt enkelt på spel. Inget får äventyra den fortsatta spelverksamheten.
”Satans gärnning”, som sagt. Oavsett vilket går det inte att komma mycket längre bort än så från de folkrörelseideal som skickar runt en lottring i ett missionshus i Västerbotten.
