Annons

Mikael Hermansson: Ledarkrönika: EU behöver en plan mot dagens hot

Hotbilden har förändrats. Det är det handelskrig och minskade marknader som nu leder till den största oron inom EU, inte terroristerna.
Mikael HermanssonSkicka e-post
Bryssel • Publicerad 21 mars 2018 • Uppdaterad 22 mars 2018
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Belgiska soldater patrullerade kring EU-högkvarteret i januari för tre år sedan efter att säkerhetsnivån höjts efter skottlossningen i Verviers då två misstänkta terrorister dödades.
Belgiska soldater patrullerade kring EU-högkvarteret i januari för tre år sedan efter att säkerhetsnivån höjts efter skottlossningen i Verviers då två misstänkta terrorister dödades.Foto: Virginia Mayo

I dag för två år sedan skakades Bryssel av två koordinerade terrordåd. 35 personer omkom och över 300 skadades när fyra IS-krigare lät sina bomber explodera på flygplatsen Zaventem och i tunnelbanan. Några timmar senare rörde sig tusentals tungt beväpnade soldater i staden. Det övergripande målet var att förmedla trygghet, inget förväntade sig strid mot reguljära trupper. Så allmänna platser spärrades av, poliser jagade gärningsmän. Stadsdelen Molenbeek, där de misstänkta gärningsmännen kunde gömma sig och leva skuggliv, mer eller mindre omringades av polis. Gradvis återfann Bryssel balansen.

Två år senare är situationen en annan. Skräcken för nya bomber lever kvar ännu och extremismen finns kvar. Kriget mot frihet, öppenhet och demokrati fortsätter. Men militärernas närvaro i staden har minskat. De finns och rör sig på känsliga platser, men samtidigt är det uppenbart att det som alltid händer också hände den här gången: Vardagen infann sig och med den resignation inför det ofrånkomliga, att livet går vidare; livet måste gå vidare.

Annons

Så skulle man kunna beskriva de som reser med 25:ans spårvagn mot stationen Rogier denna tidiga vårmorgon. Det är mycket ”måste” över dem som trängs tillsammans, och inte så värst mycket utrymme för större tankar eller ambitioner utöver att komma fram dit man ska. Tjänstemännen dit, studenterna dit, trötta mammor med trötta barn i handen och ännu tröttare i barnvagn gör inte den här resan för att det är roligt. Det gör det för att de måste.

Det är naturligtvis omöjligt att veta vad de tänker, men det skulle förvåna om det var så värst många som rörde vid tanken ”är det i dag som det smäller igen?”.

”Dagens hot mot den stora europeiska familjen kommer inte i första hand kommer från terrorister med explosiva ryggsäckar i morgontrafiken.”

Dagens hot mot den stora europeiska familjen kommer inte i första hand kommer från terrorister med explosiva ryggsäckar i morgontrafiken. Snarare handlar det om ekonomiska och politiska ”hot” som kan kopplas till minskad tillväxt, färre arbetstillfällen, försämrad hälsa och förändrat klimat.

Brexit är ett exempel på något som inte bara riskerar att leda till djupare och mer utbredd fattigdom i Storbritannien. Det brittiska utträdet påverkar även unionens medlemsländer med stora risker för minskad handel, uteblivna investeringar, försämrat innovationstryck och krympande marknadstillgång för alla. Risken är såpass stor att det nu genomförs noggranna studier av vilka konsekvenserna kan bli om det blir ett totalt brott mellan öriket och EU. Hur mycket kommer exempelvis Irland att behöva få i regionalstöd och ur strukturfonderna om den utan konkurrens största marknaden för dess varor försvinner?

På samma sätt är den pågående tullkonflikten mot USA ett hot som inte ska underskattas. Under onsdagen förhandlade EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström och kunde ge besked om att det nu blir samtal med president Donald Trump personligen. Sveriges statsminister Stefan Löfven är inte ensam bland regeringscheferna att anse att dessa förhandlingar ska gå lugnt till, inte bli konfrontativa eller ens ultimativa. EU ska reagera men inte agera överilat. Det är en bra linje.

Men oavsett det, och oavsett vad förhandlingarna med Trump leder fram till, så måste frågan ändå ställas: Vad händer om effekten av de amerikanska strafftullarna och EU:s eventuella motdrag eller eftergifter blir att stålverk över hela Europa måste minska sin produktion och friställa anställda? Hur stor blir dominoeffekten i övriga industrin, för enskilda länder och ner till den allra närmsta beslutsnivån i människors vardag? Hur länge dröjer det innan

”Människor tänker inte på det som förekommer på makronivå som ett personligt hot”, sa en av EU-kommissionens topptjänstemän under onsdagen när han informellt berättade om vad som händer i Brexitförhandlingarna. Det är dock bara delvis sant, vilket han medgav. Men det omvända kan också inträffa, som när bilarbetare i Midlands först röstar för Brexit och sedan blir de som handgripligen drabbade av utträdet – att de med öppna ögon agerar mot sin egen trygghet.

Makrohot har en obehaglig förmåga att inte hålla sig på ett övergripande plan. De tenderar att snart utvecklas till hot på ”mikronivå”. Det är i kopplingen mellan de båda som Europas politiker har att göra nytta.

Hur ser den plan ut som minskar risken för att de som denna morgon pendlar genom Bryssel, eller för den delen som gör samma sak i Bratislava, Barcelona och Borås, ska kunna känna sig säkrare och tryggare även i detta avseende?

Annons
Annons
Annons
Annons