Hermansson: Det ”tillstånd” som verkligen borde skrämma Norge är klyftorna på den svenska arbetsmarknaden

Ledare Artikeln publicerades
Kombattanterna om statsministerposten i det norska stortingsvalet, Høyres Erna Solberg och Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre, debatterar.
Foto:Bertinussen, Rune Stoltz
Kombattanterna om statsministerposten i det norska stortingsvalet, Høyres Erna Solberg och Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre, debatterar.

Den norska valrörelsen skulle se annorlunda ut om det verkligt viktiga ”svenska tillståndet” togs på större allvar.

Med drygt en vecka kvar till det norska stortingsvalet dök Norges invandringsminister Sylvi Listhaug häromdagen upp i Stockholmsförorten Rinkeby med pressen i hälarna. Sverigeresan hade förklätts till ett möte med hennes svenska motsvarighet men orsakades av att Fremskrittspartiet, FRP, backar i opinionsmätningarna.

Främlingsfientlighet är ett redskap som det populistiska partiet ofta tar till för att locka marginalväljare. Stora dagstidningen VG:s ledarsida avfärdar därför Listhaugs Sverigeresa med orden ”et rent valgkampstunt”.

Listhaugs tal om ”det svenska tillståndet” handlar om att måla upp en bild av att okontrollerad invandring leder till galopperande brottslighet. Den bilden är som bekant falsk och sann på samma gång, vilket inte alls bekymrar den före detta pr-kvinnan.

Men nu var det inte de mer komplexa orsakssamband som bättre stämmer överens med verkligheten som Listhaug var intresserad av att studera. Hon ville bara ha draghjälp i valrörelsen, vilket hon dessvärre fick av den svenska regeringen.

Det var fel av Sveriges nya integrationsminister Helene Fritzon (S) att inte ta emot henne. Hade Fritzon bara tänkt efter det allra minsta hade hon naturligtvis välkomnat Listhaug med ett leende, skrattat åt hennes förenklingar och med goda argument tydliggjort att Listhaugs väljare på Vestlandet nog trots allt vill ha andra besked om sin vardagsverklighet än att det är stökigt i Stockholmstrakten.

Fritzon kunde också för egen del ha talat klarspråk om den motsägelsefulla bild som Rinkeby, Biskopsgården eller Hässleholmen och andra problemstadsdelar i Sverige uppvisar. Allt är som bekant inte kaos, krig och katastrof. Hade Fritzon dessutom läst på lite, och Listhaug inte bara fiskat efter enkla poäng, hade det kunnat bli ett intressant samtal där Osloförorter som Sagene och Stovner med sina identiska problembilder kunde ha fungerat som katalysatorer i ett försök till nordisk samsyn.

Listhaugs tilltag försvann dock i det norska bruset av de större valnyheterna. En förklaring till detta är att årets valrörelse har utvecklats till en traditionell konflikt mellan höger och vänster om jobb, skatter, skola och välfärd. Integrationsfrågan, däremot, har inskränkt sig till en blodfattig debatt om ”norska värderingar” som inte visat sig vara särskilt vägvinnande för FRP.

Ett välfärdsval borde passa Arbeiderpartiet, men just nu genomlider det ett sällan skådat opinionsras. För ett år sedan var partiet uppe och nosade på 40 procent i opinionsmätningarna. Men med bara drygt en vecka kvar till valet så flyr väljarna och partiledaren Jonas Gahr Støre har kommit ner från fjällets topp.

Valrörelsen beskriver han som ett ”femmilslopp som man inte ger upp efter fyra mil” och den tidigare så vanliga jämförelsen med norsk skidåknings store – Petter Northug – skruvar han till sin fördel med orden ”skulle Petter ligga först hela loppet skulle han inte vinna. Det är spurten som är hans starka sida”.

Så verkar dock inte vara fallet för Gahr Støre just nu. Det är rejält bakhalt och ena staven har gått av.

Som oppositionsparti brukar AP göra bättre ifrån sig. Men inte sedan 1927 har partiet legat på så låga nivåer som nu. I den senaste större mätningen hamnar AP på 26 procent. AP rasar dessutom som mest i sina traditionellt sett starkaste fästen, som Hedmark och Opland.

Opinionsutvecklingen är milt sagt unik. Men förklaringen ligger i två strategiska val som utgår från partiledaren själv. Jonas Gahr Støre avvisar ett vänstersamarbete med kommunistiska Rødt och Miljöpartiet. Samtidigt öppnar han för regeringssamarbete med Kristelig Folkeparti och Venstre. Ett stort antal sympatisörer på vänsterkanten har därmed tackat för sig, utan att motsvarande överflyttning av väljare från den borgerliga sidan har kompenserat för bortfallet. Det är framför allt LO-medlemmar, uttalade partimedlemmar och förtroendevalda som försvinner. Årets valprogram innehåller dessutom besked om skattehöjningar med motsvarande 15 miljarder norska kronor som kommer att drabba ”vanligt folk”. Varför dessa genomförs har partiet och Gahr Støre inte lyckats förklara tillräckligt bra.

Motsägelsefullheten mellan å ena sidan tanken på borgerligt samarbete och å andra sidan skattehöjningar, som inte ens de egna väljarna välkomnar, spelar säkert en stor roll för raset.

Skillnaden i utgångspositioner i ett svenskt och ett norskt vänster-högerval är påtaglig. På andra sidan kölen visar det sig att Høyreregeringen med Erna Solberg som statsminister i högre omfattning än någon tidigare norsk regering har använt pengar från den så kallade oljefonden till att betala ut bidrag till den stora andel av den norska befolkningen som inte arbetar. Høyreregeringens tre senaste budgetar har dessutom helt saknat reformer eller satsningar på att öka sysselsättningsgraden eller minska bidragsberoendet. Det utgår fortfarande full sjuklön från första dagen.

Det senare skulle lika gärna svensk vänster kunna ha som sin linje.

”Det norska tillståndet” innebär att det rödblåvita landet nu har den lägsta sysselsättningsgraden i hela Nordeuropa men samtidigt en mycket låg arbetslöshet bland dem som trots allt står till arbetsmarknadens förfogande, inklusive bland utrikes födda. Det finns mycket som skrämmer i svenska utanförskapsområden. Alliansens arbetslinje gjorde stor nytta men har inte rått på de klyftor som många flyktingar, funktionshindrade och unga med ofullständig skolgång nu får känna av. Men kärnan i det ”svenska tillståndet”, med synnerligen hög sysselsättning men också hög arbetslöshet rent generellt – och katastrofalt mycket högre bland utrikes födda – är dock knappast svårare att hantera politiskt än det ”norska tillståndets” totala beroende av oljepengar.

Därför ligger det i brödrafolkens intresse att gemensamt söka efter ett ”nordiskt tillstånd” där hög sysselsättning och låg arbetslöshet är regeln utan undantag.

Detta är nödvändigt – oavsett vilket block eller parti som vinner det norska valet nästa helg eller det svenska om ett år.