Hermansson: En världsfrånvänd galenskap bortom alla gränser

Ledare ,

Går det verkligen att lita på att Donald Trump förstår hur allvarligt det är med ett twitterkrig när kärnvapen ingår i arsenalen?

Artikeln publicerades 9 augusti 2017.

Det senaste utbytet av nukleära hotfullheter mellan USA:s president Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong Un må ingå i diplomatiskt spel med rötterna i det kalla kriget. Men mot bakgrund av att världen vet – åminnelsedagarna för offren för atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki har just passerat – framstår såväl vapnen som retoriken som uttryck för en världsfrånvänd galenskap bortom alla gränser.

Kärnvapen är politiska vapen. Det är dock en klen tröst att de bara fungerar så länge de inte används. Märkligt nog verkar det som om världens mest motbjudande diktator har insett detta. Som ansedda brittiska The Economist uttrycker det, vet Jong Un med sig att i samma ögonblick som han trycker på knappen försvinner också hans makt och det liv som han i egenskap av envåldshärskare i en kommunistisk stat kan njuta.

Men är Donald Trump ens förmögen till sådana självbevarelseinsikter?

Att döma av hur han uttrycker sig ligger det nära till hands att tro att så inte alltid är fallet. Och även om han i sina ljusaste ögonblick säkert inser vad som står på spel, är det inte nödvändigtvis så hans hjärna fungerar i de tidiga morgontimmarnas twittrande. I det läget är det under normala omständigheter en tröst att det i en demokratisk stat finns spärrar som kan förhindra att plötsliga känsloutbrott som det senaste utspelet om ”eld och raseri” ska rasa över Nordkorea stannar vid just bara stannar vid att vara konsekvensen av ett dåligt morgonhumör.

Det finns anledning att tro att dessa spärrar inte längre fungerar som de ska. Ty med en målmedvetenhet som skrämmer håller Trumpadministrationen på att montera ner både den expertmyndighet som utgör vetenskapligt centrum i alla förhandlingar om att begränsa kärnvapenspridning och utrikesdepartementet, vars diplomatkår lärt sig att tala med Nordkoreanska diktatorer. I det senaste numret av Vanity Fair publiceras ett 50-sidigt reportage under rubriken ”Why the Scariest Nuclear Threat May be Coming from Inside the White House”. I detalj målas en övertygande bild fram som ger skäl till varför detta är en trovärdig slutsats: Bortom den uppskruvade retoriken hos Trump och hans administration finns inget annat än ett väldokumenterat ointresse för vad vetenskap och erfarenhet kan erbjuda i form av vägar till konfliktlösning.

Om den exekutiva makten – presidenten – inte bryr sig om det allvar som följer med rollen, då äventyrar han inte bara sitt eget anseende. Då skadar han även tilltron till att den enda supermakten verkligen förmår att hålla sig lugn när kärnvapnen nu tycks osäkras.