Mikael Hermansson: Den verkliga ljuspunkten finns på Byttorp

Det är ju annars så vi fått vänja oss vid att läsa om Bibliotekssverige de senaste åren, som en kulturell katastrofzon och ett socialt slagfält. Ett antal krönikor i Svenska Dagbladet under 2017 och den därpå allt annat än sansade debatten som uppstod i sociala medier, orsakade en polarisering som i huvudsak handlade om något annat. Den hade dock väldigt lite med biblioteken i sig att göra, även om dess ärende sades vara viljan att värna läslustan och mätta bildningshungern. Först som sist var den mest ett inslag i vad som rätteligen borde kallas ”berättelsen om den farliga invandraren och den bristande integrationen”.

Det här är en annan berättelse, om ett folk- och skolbibliotek som med små medel kommit att bli ett självklart centrum i ganska så välmående stadsdel i Borås.

Men detta är också en text om en oroväckande trend, att kunskapen om de många mindre bibliotek som ännu finns i hela landet är så begränsad.

Hur många är de, hur många har lagts ner, hur många drivs numera på entreprenad? Hur påverkas lånefrekvensen när utbudet förändras, när ny teknik, digitalisering, införs? Och hur agerar politikerna i landets 290 kommuner i förhållande till det som lagen föreskriver?

I den rapport om orsaker och konsekvenser av biblioteksnedläggning som Sveriges kommuner och landsting, SKL, och Högskolan i Borås, presenterade i slutet av september i år finns en del av svaren. Det som ”ser ut som nedläggningar i den offentliga statistiken är inte alltid nedläggningar”, skriver rapportförfattarna. Detta motsägelsefulla faktum får sin förklaring i att statistiken ”är inte helt tillförlitlig”. Dessutom tycks det råda begreppsförvirring om vad som är ett bibliotek. Kan ett ”bemannat serviceställe” ersätta det av kultur- och bildningstörst laddade ordet bibliotek?

Snåla politiker kan många gånger tycka att det är bekvämt att lägga ner biblioteksfilialer, och kan då mötas av rättmätig kritik för att de sprider kulturskymning. Men vad som ofta tycks gå förlorat i den ilskna upprördheten är att verksamheten i sig kan behöva förändras eller utvecklas, och att nedläggning faktiskt kan vara nödvändig. Av rapporten framgår även att det inte finns några direkta samband mellan utlåning, besök och antal bibliotek i de kommuner som lagt ner en eller flera filialer.

Slutsats: bokälskare är bra på att anpassa sig.

I all sin lågmäldhet är biblioteksrapporten en välkommen ögonöppnare. Allt är inte bra, men allt är heller inte dåligt. Snarare visar den att att verkligheten är en annan än den bild som oftast får störst uppmärksamhet i media.

Det är här som Byttorps folk- och skolbibliotek kommer in i bilden, som ett ljus i det mörkret. För Åsa Jagemark och Lena Karlsson som arbetat där i närmare 30 år, består vardagen av en strid ström av boende i stadsdelen, av barn från Byttorpsskolan, av tillresta från andra stadsdelar som letar, läser och lånar böcker. Inte av våld, hot och skadegörelse, eller för den delen av kulturfientliga politiker.

De båda bokveteranerna saknar varken pengar till inköp eller upplever att deras värld är satt på undantag. Tvärtom faktiskt, eftersom dagens bibliotekslokal, som tidigare var den lilla gymnastiksalen på Byttorpsskolan, men som nu är alldeles för trång, ska ersättas av en större och mer ändamålsenlig 2020. Se det som en blinkning åt den egna historien, att de nya bibliotekslokalerna ska inredas i den stora gymnastiksalen när en ny idrottshall byggs för skolans räkning.

Neonskylten? Den kommer givetvis att finnas kvar, hamna högre upp och därmed synas bättre, lite som en fyr i mörkret.