Hermansson: Den här gången kommer hoten mot EU inifrån

Ledarkrönika ,
Foto:
Vid det här laget en klassisk bild. Våldsvänsterns gatstenskastare visade med eftertryck vad de tyckte om att den stora demokratiska gemenskapen EU samlades för toppmöte i Göteborg 2001.

Det sista vi behöver är fler välmenande ord och ”principer”. Den fråga som toppmötet i Göteborg i veckan borde diskutera och besvara är frågan om ett socialt sammanhållet EU verkligen är möjligt utan tätare samarbete och ökad överstatlighet.

På fredag är det dags för det som har kommit att kallas ett ”socialt toppmöte” att hållas i Göteborg. I praktiken handlar det om att ett antal av EU:s regeringschefer träffas i Göteborg för att underteckna en överenskommelse om tjugo politiska åtaganden som det sedan är upp till varje land att förhålla sig till lite hur som helst.

Den ”sociala pelare” som ska resas är en skapelse som vilar på ostadig grund.

Det råder dock en väsentlig skillnad mellan detta EU-evenemang i staden och det som hölls 2001: Den här gången räknar de ansvariga med att vänsterns våldsdruckna gatukrigare håller sig borta.

Den stora bilden ovan togs av BT:s fotograf Curt Ylving, och som hamnade i händelsernas centrum när gatstenskastarna härjade som värst. Till viss del berodde dock kaoset på polisens i många avseenden inte särskilt genomtänkta insats. Toppmötet kunde visserligen genomföras men till priset av stor vandalisering och alls icke obetydliga inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna. Mycket, inte minst visar hanteringen av nazistdemonstrationen i samband med bokmässan i år, talar för att polisen har lärt sig den läxan och nu vet att agera smartare.

Det finns fler skillnader mot 2001, som att en illa ansedd amerikansk president inte kommer att närvara den här gången. Att Tysklands förbundskansler Angela Merkel aviserat sin frånvaro gör varken från eller till vad avser bevakning och säkerhet, men utgör på sätt och vis ett betyg på mötets betydelse.

Det som hålls i Eriksbergshallen på Hisingens södra älvstrand är ett förvisso lovvärt initiativ men dessvärre också ett exempel på oviljan och oförmågan att minska de skillnader som råder mellan EU:s medlemsländer när det gäller hur relationerna på arbetsmarknaden regleras.

Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) är dock naturligtvis nöjd med att få uppmärksamhet. Det är lätt att hålla med honom om att ”ett mer socialt Europa bidrar med rättvisa arbetsvillkor, väl fungerande arbetsmarknader och en stark social dialog till högre tillväxt och välstånd”, som han formulerar det på regeringens sida för toppmötet.

Men vem vill inte ha ett sådant Europa?

Den fråga som hade varit värd ett eget toppmöte är denna: Hur ska de ambitioner som den sociala pelaren ger uttryck för kunna förverkligas om den inte åtföljs av åtminstone någon uppgradering av de gemensamma institutionerna, lagarna eller fördragen?

En ofta använd ursäkt för att slippa tala om behovet av ökad överstatlighet är att EU ska vara en nationernas gemenskap där subsidiaritetsprincipen råder och fördelar arbetsuppgifterna. I praktiken avses oftast en ansvarsfördelning mellan nation och union som syftar till att göra EU svagare. En gemensam inre marknad och fri rörlighet för människor, kapital, tjänster och varor förutsätter gemensamma institutioner. Ska unionen präglas av samsyn på arbetsmarknaden måste det inte bara finnas en generell samsyn av vad en social pelare ska innehålla, utan också en gemensam struktur för hur denna ska hållas på plats.

När Liberalernas Jan Björklund i en debattartikel i Dagens Nyheter i juni i år skrev att ”för oss liberaler är det givet att Sverige inte ska sitta på läktaren utan att Sverige ska vara med och forma och fördjupa det europeiska samarbete som har gett Europa fred, frihet och välstånd” var den en välkommen deklaration nödvändigheten av att ha högre ambitioner om målet är ett mer socialt rättvist Europa. Men de uppriktiga EU-vännerna bland riksdagspartierna blir allt färre.

En gång var även Socialdemokraterna ett parti fyllt av varma EU-vänner. Men nu känns det mer tveksamt. Att å ena sidan ta initiativ till gemensamma, goda principer men samtidigt ha den politiska ambitionen att bromsa ett fördjupat EU-samarbete genom att nöja sig med gemensamma principer blir därför lite väl motsägelsefullt för att kännas trovärdigt. Den Alliansregering som redan 2006 uttryckte ambitionen att ”Sverige skall tydligt och klart tillhöra EU:s kärna” har ersatts av en regering som trots det myckna talet om ett mer socialt Europa har väldigt svårt att visa hur ett sådant ska bli möjligt.