Hellre världsmästare i att ta tag i de strukturella problemen

Ledare Artikeln publicerades
Gärna ett jubel över ännu ett hockey-guld, som Tre kronors förre målvakt Tommy Söderströms efter VM-finalen mot Finland 1992.
Foto: Jack Mikrut/TT
Gärna ett jubel över ännu ett hockey-guld, som Tre kronors förre målvakt Tommy Söderströms efter VM-finalen mot Finland 1992.

Sverige är bäst i världen på att framstå som bäst i världen. I det läget vore det bra om vi också kunde bli bäst på att ta tag i de strukturella problem som trots allt finns.

Kanske var den bara ännu en lista i en flod av listor, men konsultbyrån Reputation Institute var ändå av den uppfattningen att Sverige var världens mest ansedda land 2018. Det som, enligt Svenska institutets Henrik Selin gjorde den placeringen extra rolig var att det var ”vanliga människor runt om i världen som har svarat vad de tycker”.

Undersökningen som låg till grund för rankningen omfattade 58 000 tillfrågade i G7-länderna och Ryssland.

Föga förvånande var det Kanada som hade titeln sedan 2017, och som i sin tur erövrat den från Sverige som hade den året innan. Att även Finland, Danmark och Norge alla låg och alltid har legat inom topp tio, får nog uppfattas som ett normalläge.

 

Två företeelser bakom världsmästartiteln utgörs av den väletablerade bilden av Sverige som gästvänligt, öppet och tolerant, menar ansedda affärstidningen Forbes. Särskilt noteras landets ”långa historia av att värna om flyktingar” som något unikt positivt. I det sammanhanget ses också synen på hbtq-personers lika ställning i samhället och jämställdhet mellan könen. Idel plusvärden i världens ögon, men som i den svenska debatten ofta omfamnas av helt andra känslor. I dag råder det en bred konsensus mellan de flesta av de politiska partierna om att flyktingmottagandet ska minska och att det historiskt sett har varit mer eller mindre en belastning.

Det är inte första gången som omvärldsbilden krockar med verkligheten. På samma sätt, fast omvänt, händer det att verkligheten slår hål på ingrodda myter. Som när finanspolitiska rådets förre ordförande, nationalekonomen Johan Hassler, i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Industri i vintras visade, att den svenska tillväxten per capita är låg. Vad värre är blir den också låg under de kommande tre åren. De mörkare utsikterna lär påverka Sverigebilden.

 

Historiskt sett har svensk ekonomi haft sina bergstoppar och sina djupa dalar. Kriserna har avlöst varandra och konjunkturerna har svajat. Under 70-talet minskade tillväxten rejält. 90-talskrisen var dock så djup att den ledde till omvärdering och nytänkande, inte minst om svensk lönebildning och behovet av att göra exportindustrin till löneledande. Reformer och sanering av statsfinanser gav effekt. ”Även om förstås inte alla delar i dessa reformer var 100-procentigt framgångsrika är den övergripande bilden slående positiv”, skriver Hassler som nu räds att ännu en gång ska ”framgång föda dumhet” – ett citat han lånar av LO-ekonomen P-O Edin.

Ett fenomen som bidrar till att dumheten kan komma att ta överhanden är att insikten om landets strukturella problem ännu inte lett till en övertygande omsvängning bort från:

Ett utbildningssystem som inte håller måttet vad avser kunskapsförmedling

En reglerad och dysfunktionell hyresmarknad.

Ett skattesystem som spårat ur och som inte i något avseende kan sägas präglas av tydlighet och enhetlighet.

Betydande bostadssegregation och en till ovilja gränsande oförmåga att integrera nya svenskar.

Det finns fler svenska strukturfel än så. Tro inget annat.

Hasslers analys är glasklar: ”Problemet är alltså knappast okunskap utan i stället att den ekonomisk-politiska diskussionen inte handlar om Sveriges långsiktiga tillväxt. Det borde den göra. Jag har tillräckligt förtroende för det svenska politiska systemet för att tro att i ett krisläge kommer kortsiktigt politiskt taktiserande läggas åt sidan på samma sätt som under 1990-talskrisen.”

 

Valet är över, striden om regeringsbildningen är i full gång. Hassler är inte ensam om att hysa förtroende för svenska politiker.

Men det vore bra om det inte behövde bli kris med stort K innan dagens folkvalda på allvar bestämmer sig för att visa att de nu inser allvaret och är beredda att leva upp till detta förtroende.