Heinö: Ytterst handlar tvärvändningen om ideologi

Gästkrönika
Foto:
Köer vid Hyllie station. En sinnebild för flyktingströmmen till Sverige senhösten 2015.

Motståndet mot invandring till Sverige slog rekord under 1990-talets första år. Som mest svarade 65 procent i SOM-institutets mätningar att de ville se en minskad flyktingmottagning. 2018 möter partierna en väljarkår som är väsentligt mer positiv till invandring och mångkultur, skriver Andreas Johansson Heinö.

På gatorna körde taxibilar med svenska flaggor för att signalera förarens etnicitet till främlingsfientliga kunder. Väljarna rankade invandringen som en av de viktigaste frågorna. Samtidigt hade Ny Demokrati, som snabbt förvandlats från skattesänkarpopulism till oförblommerad rasism, slitits sönder inifrån och med profilerna försvann också väljarna.

Det var perfekta förutsättningar för ett etablerat parti att lyfta invandringsfrågan.

Moderaterna låg närmast till, med den mest invandringskritiska väljarkåren. Tre fjärdedelar av riksdagsgruppen svarade i en enkät att de ville se en minskad invandring.

Men istället valde partiledningen att göra invandringen till en ickefråga i valrörelsen 1994. Från ett statsvetenskapligt perspektiv framstår det som ett av de mest svårförklarliga vägvalen i svensk politisk historia.

Men det finns en sensmoral här. Politik vilar ytterst på idéer. Man har alltid ett val.

Torbjörn Nilsson påminner om idéernas betydelse i sin analys av den nu pågående striden om historieskrivningen av den senaste flyktingkrisen (Expressen 10/11). Det hade aldrig svängt så fort 2015 om det inte också funnits en förhistoria av idépolitisk mobilisering, skriver Nilsson och spårar en tråd tillbaka till den obskyra konservativa tidskriften Salts första nummer strax före millennieskiftet. Här inleddes tjugo års envis opinionsbildning om rättsstaten, migrationen och nationalstaten. “Den där lilla konservativa ån”, skriver Nilsson, “som flöt genom ett alltmer liberalt och kulturradikalt landskap fick tillflöden, vann i kraft och till slut forsade fram.”

Perspektivet i Pontus Mattssons SVT-dokumentär Tvärvändningen är det omvända. Mattsson skildrar ingen ideologisk strid, här finns varken liberalism eller konservatism. Istället ställs idealism mot realpolitik, i en historieskrivning som tar sin början med införandet av den mångkulturella invandrarpolitiken 1975. Det är 40 års aggregerad självgodhet som till slut frontalkrockar med verkligheten. En smäll som kunde undvikits om inte saklig debatt om invandringen varit tabu, om man får tro några av dem som Mattsson intervjuar.

Realpolitisk cynism eller konservativ mobilisering? Perspektiven bör nog snarast ses som kompletterande.

Naturligtvis var händelser i omvärlden avgörande för regeringens beslut att anpassa svensk asylpolitik till EU:s miniminivå. På ungefär samma sätt som verkligheten tvingade även den borgerliga regeringen 1993 att införa visumtvång för bosniska flyktingar.

Men en viktig skillnad är det intellektuella klimatet. Mattsson fokuserar helt på partierna och missar därmed att invandringsdebatten redan efter valet 2010 flyttade från partipolitiken till ledarsidorna. Samtidigt som Folkpartiet släppte frågorna plockades de upp av borgerliga intellektuella. När partiernas efter valet 2014 började ompröva migrationspolitiken var stigarna redan upptrampade. Argumenten för en mer restriktiv migrationspolitik formulerades före, inte under, krisen 2015.

2018 möter partierna en väljarkår som är väsentligt mer positiv till invandring och mångkultur än för 25 år sedan. Då ansåg mer än varannan svensk att det fanns för många utlänningar i landet.

Men 1994 fanns inget parti som utlovade minskad invandring. Idag tävlar regeringsalternativen i restriktivitet. Det är ett kraftigt förändrat opinionsklimat som omöjligen kan förklaras enbart i termer av cynism eller realpolitik. Ytterst handlar det om ideologi.

Om skribenten

Andreas Johansson Heinö

Johansson Heinö är statsvetare och verkar som förlagschef vid liberala tankesmedjan Timbro.

Visa mer...