Heinö: Vi behöver skarp debatt om vad majoriteten ska tolerera

Ledare
Är det bra eller dåligt att tolerera niqab i det svenska samhället? Ett exempel på många företeelser som kräver att majoriteten för en skarp debatt kring vad hos minoriteten som bör tolereras och inte, skriver Andreas Johansson Heinö.
Foto:

Är den som umgås med Sverigedemokrater mer tolerant än den som avstår av principiella skäl? Är högern mer tolerant än vänstern?

Ja, hävdade Ivar Arpi (SvD 3/1) som därmed inledde den senaste ronden i det ständigt pågående svenska mästerskapet i tolerans. Även om vi blivit mer toleranta avseende exempelvis rasism och homofobi, skrev Arpi, så har den politiska toleransen minskat.

Mothugg kom, bland annat i en kolumn i samma tidning. ”En viss sorts tolerans gynnar rasism”, hävdade Hynek Pallas (6/1) som tvärtemot Arpi argumenterade för att det ibland är nödvändigt att exkludera meningsmotståndare för att värna samhällets grundläggande värden.

Det är en märklig debatt.

Som så många andra förväxlar Pallas tolerans med ett knippe oklanderliga värderingar. Men vi behöver inte ännu en synonym till demokrati, mänskliga rättigheter och antirasism. Tolerans är, och måste tillåtas vara, något annat.

Tolerans är granne med förtryck, inte med kärlek. Det är ett handlingsalternativ som bara är aktuellt inför det vi ogillar. Detta inser Arpi. Däremot förblir både Arpi och hans kritiker otydliga angående toleransens praktiska konsekvenser. Vad innebär det egentligen att tolerera något som vi ogillar?

Ett vanligt missförstånd är att tolerans innebär acceptans (Sofia Mirjamsdotter, Sundsvalls Tidning 7/1). Men tolerans kräver inte tystnad. Det är tvärtom fullt förenligt att predika om tobakens fördärvlighet samtidigt som vi låter åhörarna blossa på. Intoleransen börjar när vi ringer polisen, inte när vi argumenterar med grannen om lämpliga tider för att borra i väggen.

Ju starkare vi ogillar en företeelse, desto svårare är det förstås att vara toleranta. Inte heller finns något facit för den bästa avvägningen. Är det bra eller dåligt att tolerera niqab? Kvinnotider på badhus? Hen-dagis? Slakt av djur utan bedövning? Dödshjälp? Abort?

”Det är inte intolerant att inte tolerera rasism”, skriver Pallas. Jo, det är det. Därmed inte sagt att det är felaktigt, tolerans är sannerligen inte alltid det bästa alternativet.

Tolerans är eftersträvansvärt ibland men inte alltid. Det är inte en värdering, inte en egenskap. Som övergripande ideal för det mångkulturella samhället är tolerans både alltför krävande och alltför svagt. Det är orimligt krävande, eftersom det mångkulturella samhället helt enkelt rymmer saker som inte förtjänar att tolereras (könsstympning, hedersvåld). Men det är också otillräckligt eftersom det är en genuin förolämpning att tolerera (snarare än att respektera) en medmänniska.

Istället för en fåfäng tävlan om vem som är mest tolerant behöver vi skarpa debatter om gränsdragningen för majoritetens tolerans av minoriteten. Vilka, av alla de praktiker, sedvänjor och traditioner som är majoriteten främmande, bör tolereras och vilka bör förbjudas?

Tolerans är en stark kandidat till samhällsdebattens mest misshandlade begrepp. Priset för detta är högt. Om vi inte ens lyckas skapa ett begreppsligt utrymme för idén att vi kan ogilla saker utan att vilja förbjuda dem, hur ska vi då kunna tillämpa idealet i praktiken?