Heinö: Vanskligt att dra politiska slutsatser av ”kultur”

Gästkrönika Artikeln publicerades

“Ett kidnappat västerland”. Så beskrev den tjeckiske författaren Milan Kundera de västkristna staterna i Baltikum och Centraleuropa som hade oturen att hamna på fel sida när ridån gick ner under de första efterkrigsåren.

 

När Berlinmuren föll flyttade väst tillbaka österut. Ideal om demokrati, marknad och rättsstat blev vägledande för de länder som hastigt övergav planekonomi och enpartidiktatur. Enorma köer till nyöppnade McDonalds-restauranger i östeuropeiska huvudstäder symboliserade den västliga kapitalismens triumf över den östliga kommunismen.

Men ganska snart väcktes tvivel. Var anpassningen verkligen möjlig? Vid järnridåns slut kunde skönjas en mental hjärnridå. En kulturell skiljelinje tvärs igenom Europa som gick tillbaka mycket långt, till splittringen mellan Rom och Konstantinopel 1054 eller kanske rentav till Romarrikets delning 395. I ett sådant historiskt perspektiv framstod fyra decenniers politisk delning som en obetydlig krusning på ytan.

Den tyske sociologen Ralf Dahrendorf citerades överallt i början på 1990-talet: “Det tar tre månader att skriva en författning, tre år att förverkliga en ekonomisk strategi och tre generationer att bygga en ny politisk kultur.”

Dahrendorf citeras uppfordrande även i avslutningen av Svante Nycanders nya bok Liberaler i flyktingkrisen (Dialogos express). Nycanders ärende är en uppgörelse med nyliberalers reella och inbillade inflytande över de gångna årens svenska migrationspolitik. Men den börjar och slutar i svårigheten för invandrare att tillgodogöra sig vår kultur. Boken slutar mitt i steget, den sista meningen hänger uppfordrande kvar i luften:

“Tröskeln till den svenska politiska kulturen är högre än en språkfråga, högre än en jobbfråga”.

Föreställningen att kulturer äger olika demokratiska förutsättningar är djupt rotad. Intuitivt är den rimlig, visst borde det spela roll om våra far-och morföräldrar var gerillasoldater eller kassörer i bostadsrättsföreningen?

Men deterministiska föreställningar om kulturers (o)förmåga till anpassning har gång på gång motbevisats. De som likt Samuel Huntington såg de väst- och östkristna civilisationernas kontinentalplattor personifieras av Vaclav Havel och Slobodan Milosevic, har idag svårt att förklara varför det är Centraleuropa som tjugofem år senare leder den auktoritära trenden i europeisk politik.

Lika viktigt som det är att försöka förstå hur kulturell identitet och tillhörighet fungerar, lika vanskligt är det att dra politiska slutsatser av något så svårfångat och föränderligt som kultur. De ständiga referenserna till World Values Surveys globala undersökningar av värderingar har bidragit till att öka förståelsen för att svenska normer ofta är avvikande i ett internationellt perspektiv. Men samtidigt reproducerar värderingskartan en skadlig föreställning om kulturskillnader som statiska och om länder som bärare av en viss uppsättning värden.

Svante Nycanders uppgörelse med den svenska nyliberalismen bottnar i en respektingivande kunskap om liberalismens historiska framväxt som inte motsvaras av lika goda insikter om samtida svensk idépolitisk debatt. Framförallt illustreras den av den migrationspolitiska debattens vanligast förekommande paradoxer: att det så ofta är just de som eftersträvar den mest hårdföra assimilationspolitiken, som mest ihärdigt förklarar hur svår, för att inte säga omöjlig, en sådan anpassning är.

Om skribenten

Andreas Johansson Heinö

Andreas Johansson Heinö är fil dr i statsvetenskap. Han verkar som förlagschef vid liberala tankesmedjan Timbro.

Visa mer...