Andreas Johansson Heinö: Valets förlorare skriver historien

I den senaste mandatperiodens viktigaste fråga – migrationspolitiken har exempelvis en stor majoritet av riksdagen nu ställt sig bakom en politik som ingen av dem gick till val på. Det är mycket osannolikt att utfallet blivit annorlunda om en annan regering bildats 2014. Riksdagsmajoriteter bestämmer inte över den politiska spelplanen.

Drar man ut perspektivet ser man mönstret upprepa sig många gånger. 1976 års borgerliga valseger medförde ingen högervändning men var heller inte ett symptom på att något fundamentalt hade förändrats. Tillfälligheter gjorde att maktskiftet skedde just då och inte tre år tidigare eller senare. I efterhand framstår kontinuiteten som mest slående. Tio års kraftiga vänstervindar hade förskjutit hela det politiska landskapet, vem som höll i årorna spelade mindre roll.

På 1980-talet lades kursen om i riktning mot lägre skatter, mindre regleringar och ökad öppenhet mot omvärlden. Att Socialdemokraternas valsegrar både 1982 och 1985 inramades av socialistiska slagord spelade mindre roll när väl högervindarna fick fäste.

Och när ideologierna förlorade i betydelse under det postpolitiska 1990-talet följde ett drygt decennium av triangulering, ompaketering och krympta sakpolitiska avstånd med Nya Moderaterna som kronexemplet.

Var är vi nu? Populismen skördar framgångar i så gott som varje val men det kan också etiketteras som en återkomst för ideologier. De stora idéerna är tillbaka i politiken. Det märks inte nödvändigtvis i debatter eller utfrågningar. Men det finns ett slående mönster – partier som är trygga i sin ideologi, människosyn och samhällsanalys växer. Sverigedemokraterna naturligtvis men nu också Vänsterpartiet – varken nationalismen eller socialismen är död. Och liberalismen har alldeles uppenbart gett Centerpartiet en roll i svensk politik men är också skälet till att Liberalerna hänger kvar. Kristdemokraternas lyft senaste veckorna kan bero på tillfälligheter men det är värt att notera att det sammanfaller med att partiet mer än tidigare framstår som ett konservativt projekt.

Återigen: partiernas vägval avgör inte framtiden men hur de väl lyckas fånga upp de vindar som blåser – just nu flera, i olika riktningar – avgör partiernas framtid.

Bristen på ideologisk trygghet är följaktligen en viktig delförklaring till att Socialdemokraterna och Moderaterna ser ut att misslyckas.

Av delvis olika skäl. Medan Socialdemokraterna fruktat idédebatten i decennier omfamnades den så sent som i höstas av Moderaterna, i en spänstig diskussion om liberalkonservatism. Men slutresultatet blev lik förbannat en osäkerhet fullt i klass med Socialdemokraternas.

Nu har man från båda sidor redan räknat in en smärtsam valförlust. Medicinskåpet är laddat. Den stora frågan är vad som händer sen.

Vem som vinner eftervalsdebatten är viktigare än vem som bildar regering.

Socialdemokraterna kommer pressas mycket hårt i höst från dem som hävdar att partiet inte gått tillräckligt långt åt vänster, med Vänsterpartiets framgångar som främsta argument. Likaså kommer den moderata partiledningen få höra att in i kaklet-retoriken saknade trovärdighet eftersom man inte klargjorde att detta också innebar en beredskap att samarbeta med Sverigedemokraterna. Och vem bryr sig egentligen om vuxna samtal?

Om något – eller båda – av partierna väljer att haka på de nationalistiska, protektionistiska och populistiska vindarna är detta en större händelse än att Sverigedemokraterna blivit ett tjugoprocentsparti. Framtiden avgörs av valets förlorare.