Heinö: Vad är väl ”hälften kvar” mot planetens undergång?

Partiernas själ, del 3: Miljöpartiet Artikeln publicerades
En bild från Gustav Fridolins hemby Vittsjö i Skåne för ett år sedan: Partivännerna och ministerkollegerna Karolina Skog och Isabella Lövin hälsade på.
Foto: Johan Nilsson/TT
En bild från Gustav Fridolins hemby Vittsjö i Skåne för ett år sedan: Partivännerna och ministerkollegerna Karolina Skog och Isabella Lövin hälsade på.

Det kostar att regera. Få regeringspartier belönas av väljarna och allra värst är det om man är liten. Faktum är att samtliga partier som under efterkrigstiden varit i koalition med ett större parti har förlorat röster i efterföljande val. Tolv förluster av tolv möjliga.

 

Ur det perspektivet är inte Miljöpartiets opinionssiffror så fasligt dåliga. Miljöpartister med längre perspektiv än formtoppen under våren 2014 vet att fyra-fem procent varit det normala i trettio år. Man kan jämföra med Kristdemokraterna och Liberalerna, som trots att man slipper regeringskompromissandets börda kämpar mot historiskt svaga siffror. Miljöpartiet står förvisso inför en hård smäll i september, men man är inte i en existentiell kris.

Miljöpartiets resa genom svensk politik är som hämtad ur en grundbok i statsvetenskap. Den tröga starten där det stabila svenska partisystemet visade sig svårforcerat. Ett första genombrott vid slutet av 1980-talet till följd av ett exceptionellt uppsving för miljöfrågorna efter Tjernobyl, algblomning och säldöd. En hård konfrontation med parlamentarismens gråa vardag som bäddade för ett omedelbart bakslag 1991. En oväntad återkomst tre år senare sedan Birger Schlaug struntat i interndemokratin, sökt upp varje TV-kamera han kom åt och framstod som vanlig partiledare snarare än ett obegripligt språkrör. En gradvis anpassning till politikens realiteter med positionering på vänster-högerskalan, breddning av program och träning i förhandlandets svåra konst under åren som stödparti till Socialdemokraterna.

Och så Peter Erikssons stenhårda nypor som lärde de anarkistiska gräsrötterna vilken toppstyrning den representativa demokratin egentligen kräver.

Och hela tiden samma slitningar mellan fundis och realos som alla Europas gröna partier haft att leva med. Miljöpartister som tyckte flyktingkrisen var jobbig har säkert kunnat få god samtalsterapi av tyska gröna som var med om att bomba Serbien.

Den klassiska bilden över vad det innebär att som ett mindre parti klämmas i regeringen: 24 november 2015 då dåvarande språkröret Åsa Romson intill Stefan Löfven tvingades försvara den omlagda migrationspolitiken.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Den klassiska bilden över vad det innebär att som ett mindre parti klämmas i regeringen: 24 november 2015 då dåvarande språkröret Åsa Romson intill Stefan Löfven tvingades försvara den omlagda migrationspolitiken.

Slitningarna läks som alltid av miljöfrågan. Den är och förblir konstanten, partiets skäl att existera. Miljöfrågornas relativa tyngd i debatten har varierat men den långsiktiga trenden är positiv. Ingen tror att klimatfrågan kommer förlora i aktualitet. Inget parti är än så länge i närheten av att utmana miljöpartiet i trovärdighet. Framförallt ger det miljöpartisterna en känsla av angelägenhet som få andra kan konkurrera med. Vad är väl ”hälften kvar av skatten” om det är planetens undergång som står på spel? Det talar för att Miljöpartiets framtid är hyfsat trygg.

(Texten fortsätter längre ner)

Tidigare avsnitt

Partiernas själ-seriens första delar

Detta är seriens tredje del. Del 1 om Centerpartiet och del 2 om Moderaterna hittar ni nedan.

Visa mer...

Vilket parti man ska vara i övrigt är dock mer osäkert. Ideologiskt har partiet gjort en rejäl resa. När statsvetare och journalister i dag placerar MP högst upp på GAL/TAN-skalans frihetligaste topp är det lätt att glömma hur länge partiet präglades av provinsialism och framstegsfientlighet. Det är talande att få i Miljöpartiet längre lyfter fram partiets allra största framgång. Det var inte direkt någon frihetlig retorik som gav 17 procent i Europaparlamentsvalet 1995, snarare surfade man högt på nationalistiska och populistiska vågor i efterdyningarna av EG-omröstningen.

Denna bild är tagen för tre år sedan, under Almedalsveckan, då Mehmet Kaplan fortfarande var statsråd. Intill befann sig Alice Bah Kuhnke och Isabella Lövin.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Denna bild är tagen för tre år sedan, under Almedalsveckan, då Mehmet Kaplan fortfarande var statsråd. Intill befann sig Alice Bah Kuhnke och Isabella Lövin.

I dag framstår MP som Sveriges kanske näst mest EU-positiva parti. Nationalstatsvurmen ger långsamt vika för allt mer internationalism. Globaliseringskritiken lever kvar, bland annat i en reflexmässig skepsis mot frihandel, men den eldfängda retoriken från Attac-åren hörs sällan längre. Återstår att se huruvida man även kommer distansera dig från den identitetspolitik som skadat anseendet för ett parti som i övrigt vilar så mycket på universella värderingar och globala perspektiv. Kaplan-affären kommer partiet få leva med tills man visar att man på allvar gjort upp med de grumliga föreställningarna om etniska minoriteters politiska representation.

Regerandet har kostat i både popularitet och trovärdighet. Miljöpartiet har på ett för svensk politik helt unikt sätt opinionsbildat mot sin egen politik. I det korta perspektivet torde varken miljöpartisterna själva eller några andra vara intresserade av fler gröna statsrådsposter. Överlag trivs gröna partier bättre i opposition.

Fakta

Miljöpartiet

Bildades: 1981, i Karolinska Läroverkets aula i Örebro. Initiativet kom från före detta Folkpartisten Per Gahrton.

Språkrör: Isabella Lövin (sedan 2016) och Gustav Fridolin (sedan 2011).

Medlemsantal: Ca 10 700.

Valresultat 2014: 6,89 procent. SCB maj 2018: 4,7 procent.

Visa mer...

Om skribenten

Andreas Johansson Heinö

Andreas Johansson Heinö är fil dr i statsvetenskap. Han verkar som förslagschef vid liberala tankesmedjan Timbro.

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.