Heinö: Trygghet som politiskt ideal är granne med pessimism

Ledarkrönika Artikeln publicerades

I ett av sina mest lovande ögonblick som nyvald partiledare 2017 lovade Ulf Kristersson att Moderaterna alltid ska vara det parti som försvarar friheten. Några dagar senare skrev Ann Heberlein, utan att referera till partiledaren, att “i valet mellan frihet och trygghet väljer blott den dåraktige friheten”.https://www.svd.se/efter-reinfeldts-villfarelser--konservatismens-tid-ar-nu

Där går, tyvärr, en allt viktigare skiljelinje i svensk politik. Tyvärr, eftersom konflikten mellan frihet och trygghet är om inte konstruerad så asymmetrisk och därmed en dålig grund för konstruktiv politisk debatt.

Frihet är ett förpliktigande liberalt värde vars laddning uppstår i friktionen mot andra ideologiers honnörsord. Få idealiserar ofriheten men de flesta av oss är beredda att inskränka individuell frihet i jämlikhetens, traditionens eller sammanhållningens namn. Därför är försvaret för frihet krävande och ofta ett kostsamt politiskt projekt.

Trygghet är däremot odugligt som ideologiskt verktyg. Det går inte att sälja trygghet utan att samtidigt marknadsföra rädsla. Därför är också trygghetsretoriken förrädisk. När fokus riktas mot subjektiva känslor istället för objektiva förhållanden blir politikens gränser diffusa och statens ansvar i praktiken obegränsat.

Staten ska garantera våra medborgerliga rättigheter: äganderätt, religionsfrihet, yttrandefrihet etc. Den ska inte få oss att känna oss vare sig trygga eller lyckliga eller belåtna. Om det yttersta målet vore att garantera vår trygghet skulle de där rättigheterna nämligen behöva inskränkas. Den stat som exempelvis skyddar nazisters mötesfrihet bidrar samtidigt till att många av oss upplever en större rädsla än om polisen hade befogenhet att bura in dem. Men detta pris är värt att betala eftersom alternativet vore att så ett frö till ett totalitärt samhälle.

Heberlein påstår att den förnuftiga människan väljer tryggheten i första hand och först därefter intresserar sig för frihet. Men det är inte sant. Frihetens motsats är inte fattigdom utan förtryck. Maslowska behovstrappor ger föga vägledning för att förstå politiskt agerande.

Trygghet som politiskt ideal är granne med pessimism. Det omfamnas inte främst av dem som lever i dåliga tider utan av dem som tror på ännu sämre tider.

Carl Bildts statsministertid sammanföll som bekant med Sveriges sämsta efterkrigsår. Ekonomisk kris, arbetslöshet, främlingsfientlighet, populism, flyktingströmmar, inbördeskrig i Europa - det var öppet mål för den som önskade vädja till medborgarnas trygghetstörst. Men inget av detta rubbade den fundamentala framtidsoptimism som genomsyrade Moderaternas politik de åren.

Ibland ledde optimismen fel. Ett dumdristigt kronförsvar, ett i sina detaljer inte alltid helt genomtänkt valfrihetssystem, Bildts okänsliga avfärdande av rasismen i Sverige som ett “randfenomen”. Men vid dagens slut gick både Moderaterna och Sverige stärkta ur 1990-talets krisår. Tack vare ett politiskt ledarskap som trodde på sitt projekt, som hellre underskattade svårigheterna än lät sig hindras av dem och som vägleddes av en stark ideologisk, frihetlig, kompass.

Debatten om liberalkonservatism tycks ha stannat av, sannolikt av den enkla anledningen att Moderaternas existens är ett utmärkt bevis på att liberalism och konservatism framgångsrikt kan förenas i ett parti. Men ett parti kan inte samtidigt signalera både pessimism och optimism om framtiden. För Moderaterna borde valet vara enkelt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.