Andreas Johansson Heinö: Svenskhetens historia består av farlig materia
För några år sedan läste jag om en undersökning bland grekiska gymnasieelever som visade att en överväldigande majoritet trodde sig vara släkt i direkt nedstigande led med antikens greker. En nation, en kultur, en obruten blodslinje genom årtusendena. Då, det är nog femton år sedan, framstod det hela smått skrattretande. Kände de verkligen inte till något om grekisk historia?
Däremot gav det förstås en viss förståelse för vilka föreställningar som legat till grund för den enorma nationalistiska mobilisering som i decennier förgiftat Greklands relationer till det land som numera kallas Nordmakedonien. Antiken är grekisk, den som gör anspråk på detta arv gör anspråk på deras kollektiva existens.
Vilket, förstås, var exakt vad makedoniska politiker gjorde när de 1993 - som en märklig bieffekt av Jugoslaviens sönderfall - stod inför uppgiften att definiera vad en självständig makedonsk stat var för något. I bristen på förebilder under 1800-talet eller ens medeltiden gick man helt enkelt tillbaka till Alexander den store. Hans rike hette ju Makedonien. Nu tog en ny generation vid, drygt två tusen år senare. Så man valde en ny flagga prydd av Verginasolen - traditionellt en grekisk symbol för kontinuitet med antiken - och i huvudstaden Skopje restes en gigantisk staty över Alexander den Store som naturligtvis också fick ge namn åt den omdöpta flygplatsen.
Jag påminns om detta när jag följer reaktionerna på Skolverkets huvudlösa förslag att ta bort antiken ur kursplanen. Som Mikael Hermansson påpekade på ledarsidorna igår är det ”att urholka just den historiska förståelsen och att i allt väsentligt göra anspråken att låta skolan förmedla 'långa historiska linjer med relevans för samtiden' om intet”.
Få kunskapspussel blir fullständiga utan kännedom om antiken.
Det vore dock olyckligt om debatten stannade här. Som om status quo vore acceptabelt och allt vi behöver göra är att avvärja detta hot.
Bristen på historisk bildning är nämligen ett akut samhällsproblem, långt bortom faktakunskaper om enskilda tidsperioder. Ett mer djupgående problem är vad som bäst bör beskrivas som en generell historielöshet. Nutidsfetischismen har blivit dygd vilket gör att det mesta i samhället tycks sväva fritt från sin historiska bakgrund.
I synnerhet gäller detta frågor om svenskhet. Ett mycket vanligt argument i integrationsdebatten är att vi måste känna till vår historia för att vara trygga i vår identitet. Det vore förträffligt om det inte vore för att en konkretisering av detta så ofta landar i en direkt felaktig skildring av hur svensk nationalitet har utvecklats historiskt. Återkommande kan man läsa skildringar av en närmast organisk framväxt av en svensk nation, som om ingenting hänt sedan nationalromantikens dagar.
Det kan vara värt att påminna, utan jämförelser i övrigt, Rumäniens kommunistiske diktator Nicolae Ceausescu, som också var mycket intresserad av antiken. Under 1970-talet konstruerades av rumänska historiker därför en teori att rumäner var genetiska ättlingar till de romerska legionärer som en gång styrde över Dacium. Några influenser, för att inte tala om blandning, med underlägsna slaver hade inte förekommit. Och den ungerska minoriteten? Sannolikt ättlingar till kriminella som deporterats till denna avlägsna provins.
Det rumänska exemplet är komiskt och saknar ännu paralleller i svensk debatt. Men vi bör inte ha en alltför oskuldsfull tilltro till kunskapens kraft. Är det något vi lär oss av historien är det att historieskrivning är en farlig materia. Hantera den med omdöme.
