Heinö: Svenska opinionsbildare länkar svenskt

Ledare ,
Foto:

Den svenska samhällsdebatten är påfallande svensk. Nej, jag menar inte svensk som metafor. Jag menar svensk i en bokstavlig bemärkelse. Vår politiska debatt är påfallande inåtblickande.

Artikeln publicerades 3 juni 2015.

Bostadsbyggandet, segregationen, äldreomsorgen: trots att andra länder sedan länge brottas med samma problem som Sverige står inför uppfattas omvärlden ytterst sällan ha något tillföra debatten.

Allra tydligast framträder detta mönster i sociala medier och kanske i synnerhet på Twitter. Här går samtalet (nåja) runt och runt i invanda mönster, till synes nästan helt utan influenser utifrån.

För att illustrera hur introvert den svenska debatten är har jag gjort en enkel analys av vad svenska ledarskribenter länkar till på Twitter. Det är inte ett perfekt mått, men trots allt en hygglig indikator på vad tyckareliten anser vara läsvärt. Underlaget är samtliga länkar som under en ”vanlig vecka” (sista veckan i maj) delats av de ledarskribenter jag hittat. Totalt rör det sig om 756 delningar från 53 skribenter fördelade på 29 tidningar.

Resultatet är entydigt. Inte en enda länk till en opinionsartikel publicerad utanför Sverige. Totalt går 87 procent av alla länkar till svenska tidningar. Merparten av de övriga 97 länkarna är retweets av nyhetstelegram om Ryssland, Finland eller Danmark.

Intresset för världen utanför Sverige är påfallande lågt men också ojämnt fördelat. Mer än hälften av ledarskribenterna har inte en enda gång under en hel vecka länkat till en enda utländsk text. Tre ledarskribenter – Hälsingetidningarnas Patrik Oksanen och Aftonbladets Anders Lindberg och Daniel Swedin – står själva för mer än hälften av de utländska länkarna och totalt länkar manliga skribenter till utländska texter fyra gånger så ofta som kvinnliga.

Naturligtvis kan det finnas både personliga och professionella skäl som motiverar varför man hellre länkar till kollegor eller sprider beröm om sina egna texter (påfallande vanligt!) än tar sig tid att rekommendera en läsning som kan vidga perspektiven. Oavsett vilket är det samlade utfallet anmärkningsvärt enfaldigt.

Vad händer om man istället vänder sig till kulturskribenterna? Kulturdebattens uppgift är att vara fördjupande och ge perspektiv, bortom den dagliga åsiktsproduktionen på ledarsidorna.

Här är utbudet av twittrande skribenter visserligen mindre men mönstret består: 16 analyserade skribenter har under en vecka länkat totalt 153 gånger. 150 av dessa länkar går till svenska texter.

Inte en enda gång på en hel vecka har alltså någon kulturskribent ansett det mödan värt att länka vidare till en fördjupande artikel i någon internationell kulturtidskrift. Mönstret återkommer i papperstidningarna: en tung internationell tidskrift som New York Review of Books har omnämnts en handfull gånger på svenska kultursidor, under ett helt halvår. Helhetsintrycket är att svenska kulturskribenter befinner sig på en helt egen planhalva.

Inte heller hittar jag, vare sig från kultur- eller ledarskribenterna, mer än en ynka länk till en forskningsrapport. Det är inhemska dagsfärska åsikter som går på repeat, dygnet runt.

Har detta någon betydelse? Ja, förmodligen. Den kritiska granskningen av opinionsjournalistiken är just nu helt fixerad vid det ytliga: folks namn, hudfärg och adresser. Men vad spelar det för roll om ledarskribenten heter Anders och bor i Ockelbo eller Seher och bor på Södermalm, om de båda uteslutande läser och länkar varandras och varandras kompisars texter? Vad händer med ett samtalsklimat där ingen någonsin öppnar fönstret? Korridoren är inte nödvändigtvis trång, men den är påfallande syrefattig.

Om skribenten: Andreas Johansson Heinö är fil dr i statsvetenskap i Göteborg och förlagschef vid den liberala tankesmedjan Timbro.