Heinö: Statsvetarna får skylla sig själva om ingen lyssnar

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Tidigt 90-tal och statsvetarna var en sällsynt art i media. Närvaron inskränkte sig oftast till valnätter, som när professor Sören Holmberg kommenterade valutgången i SVT 1991.
Foto: Lars Pehrson/TT
Tidigt 90-tal och statsvetarna var en sällsynt art i media. Närvaron inskränkte sig oftast till valnätter, som när professor Sören Holmberg kommenterade valutgången i SVT 1991.

Håller statsvetenskapens stjärna på att slockna? Efter en längre tids stadigt växande medial exponering har vinden vänt. Under valåret 2018 minskade förekomsten av statsvetare i svensk media med drygt tjugo procent jämfört med 2014. Allt oftare är det nu ledarskribenter, snarare än akademiker, som ombeds spekulera om den politiska vardagens trivialiteter.

Det är inte självklart hur denna utveckling ska värderas. Å ena sidan har det funnits berättigad kritik mot ofta intetsägande statsvetenskapliga analyser. Å andra sidan kan det tolkas som ytterligare ett exempel på hur åsikter trumfar kunskaper i den offentliga debatten.

Ett större problem än den minskade efterfrågan på statsvetare som politiska kommentatorer är emellertid frånvaron av statsvetenskapliga forskningsresultat i samhällsdebatten.

I sin uppmärksammade nya bok Cult of the Irrelevant hävdar Michael Desch att statsvetarna har sig själva att skylla. Medan medborgare och beslutsfattare efterlyser policyrekommendationer har forskarna premierat metodologisk stringens framför samhällspolitisk relevans.

På ytan är det en falsk motsättning. Forskning blir förstås inte mer relevant för att den är slarvigt genomförd, tvärtom. Kvalitet är avgörande för att studier överhuvudtaget ska kunna användas vid utformning av policy.

Likaså menar Desch att strävan efter objektivitet fått statsvetare att undvika politiskt känsliga frågeställningar. Även här är motsättningen falsk. Den goda statsvetenskapen är politiskt relevant men inte politiserad.

Snarare handlar problemet om forskningens fortsatta specialisering. Strävan efter kollegialt beröm för allt mer avancerade statistiska och formella analysmetoder gör att allt färre förmår producera texter som intresserar andra än de som sysslar med exakt samma frågor.

Ett annat exempel på akademikernas flykt in i elfenbenstornen skärskådas i Björn Östbrings nya avhandling om debatten om migrationspolitik. Hans tes är att ställningstagande i normativa frågor - hur asylrätten ska begränsas, vem som har rätt till välfärd - hänger ihop med vad han kallar för metateoretiska perspektiv. Huruvida man förespråkar mer universalistiska eller nationalistiska lösningar handlar därför ytterst om huruvida man bygger sin teori utifrån principer eller verkliga omständigheter. Idealism eller realism.

Östbring menar att politisk filosofi varit alltför inriktad på det ideala, snarare än på det genomförbara. Vad som är rättvist har härletts ur abstrakta resonemang på behagligt avstånd från den politiska och sociala verkligheten.

Östbring själv landar i ett försvar för nationalismen, om än i liberal tappning. Gemenskapens behov av välstånd och trygghet har företräde framför främlingens rätt att ta del av nyttigheterna. Av detta följer att invandring i första hand är en angelägenhet för det nationella kollektivet, snarare än för den enskilde migranten.

Östbrings främsta bidrag är att han ger detta perspektiv akademisk legitimitet. Det är en politiskt, moraliskt och vetenskapligt legitim åsikt som periodvis fått oförtjänt dålig behandling i debatten.

Men med detta sagt finns anledning att ifrågasätta huruvida det intuitivt rimliga argumentet om “genomförbarhet” verkligen håller för att motivera Östbrings slutsats. Trots att jag i stort delar kritiken av alltför idealistisk forskning landar jag själv i en slutsats som är motsatt Östbrings. Realismens vägledning är nämligen också begränsad.

Ingen studie av den politiska verkligheten undkommer ställningstaganden i målkonflikter som är och förblir normativa. I dessa debatter kan och bör statsvetarens röst vara en i mängden.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.