Andreas Johansson Heinö: Stadsliberaler världen över, förenen eder!
Så har det förstås alltid varit. Arbetare och företagare röstar olika, precis som studenter och pensionärer, kvinnor och män, hög- och lågutbildade.
Det just nu mest framträdande mönstret i europeiska val är den växande polariseringen mellan stad och land. Storstädernas väljare röstar i mycket högre utsträckning grönt och liberalt. Landsbygden har samtidigt blivit ett starkt fäste för nationalistiska och konservativa strömningar.
En konsekvens av detta är att storstäder i många länder får en helt annan politiskt inriktning än de nationella parlamenten.
Detta mönster har länge varit tydligt i Polen, där liberalkonservativa Medborgarplattformen styr de flesta storstäder men är nästan osynliga på landsbygden. Och i oktober i år lyckades Gergely Karácsony, från ett litet grönt och liberalt parti, bryta nationalkonservativa Fidesz långvariga dominans i Ungern när han valdes till borgmästare i Budapest.
Nu har Karácsony bildat en “städernas fria pakt” tillsammans med likasinnade borgmästare i Bratislava, Prag och Warszawa. De säger sig bygga demokrati underifrån, avser stötta varandra i försvaret av tolerans och mänskliga rättigheter och utlovar en progressiv klimatpolitik. Och de vill ha pengar från EU direkt till sina städer, utan att ta omvägen via mer eller mindre korrupta nationella system.
Den symboliska kraften i samarbetet mellan just dessa fyra huvudstäder är påtaglig. I början av 1990-talet bildade Polen, Tjeckoslovakien och Ungern ett mellanstatligt samarbete – Visegradgruppen – för att främja ekonomisk och demokratisk utveckling i regionen.
Då var dessa bäst i klassen av de postkommunistiska stater som nyss börjat jakten på demokrati, marknadsekonomi och EU-medlemskap. Snart trettio år senare har alla länderna populistiska regeringar som excellerar i en nationalistisk retorik: folket mot eliten; nationen mot Bryssel.
Det finns många anledningar att se positivt på detta initiativ.
Att anti-nationalistiska kandidater vinner makten i de största städerna punkterar effektivt den nationalistiska berättelsen om en gemensam nationell kamp. “Nationell enighet” är aldrig något annat än en tillfällig majoritet.
Och starka städer som även politiskt vågar gå sin egen väg erbjuder institutionell konkurrens och nödvändig mångfald i en tid när politiken strävar mot likriktning och enhet.
Två fallgropar bör emellertid undvikas. För det första: man kan inte bejaka att progressiva urbana liberaler trotsar en inskränkt centralmakt och samtidigt bli upprörd när en kommun som Staffanstorp gör det samma.
För det andra: anti-populister får inte bidra till att förstärka redan befintliga nidbilder. Det finns sedan länge en effektiv tankefigur av den lilla ortens kamp mot överheten. I Sverige har Staffanstorp föregångare i exempelvis Sjöbo. Men även idémässigt finns starka rötter: modern nationalism har ofta rötter i traditionell landsbygdspopulism. Trådarna sträcker sig bakåt till ett 1800-tal då den tidens nationalistiska ideologer, i princip uteslutande själva stadsbor, idealiserade landsbygden som nationens ursprungliga och oförstörda hem. Splittrade, förfallna och korrupta städer ställdes mot den autentiska och homogena landsbygden. Det opålitliga mot det rotfasta. Varsomhelstare mot någonstansare.
Anti-populister är tyvärr sällan främmande att ge sig in i den där striden men bör avstå. Konflikten står inte mellan stad och land utan mellan liberalism och nationalism. En strategisk allians mellan stadsliberaler är politiskt önskvärd men ska inte formuleras i strid mot vare sig landsbygden eller dess invånare.
