Andreas Johansson Heinö: Spelar EU-politiken roll för populisterna?
Kortsiktigt skulle det kraftigt försvåra möjligheterna för de etablerade partigrupperna att samla majoritet i parlamentet och därmed i praktiken punktera en rad lagstiftningsprocessen. Långsiktigt kan det vara början på en nedmontering av EU-projektet inifrån.
Ovanstående sammanfattar ganska väl den allmänna mediebilden inför valet. Inte bara populisternas politiska motståndare utan också journalister och experter bekräftar den.
Det kan emellertid vara värt att påminna om att det lät nästan exakt likadant för fem år sedan. Även då förutspåddes stora populistiska framgångar med långtgående konsekvenser. Motorn den gången var ett storslaget samarbete mellan Geert Wilders och Marine Le Pen. På en välbevakad presskonferens i november 2013 utlovade de en gemensam satsning för att ”befria Europa från monstret i Bryssel”.
Profetiorna besannades delvis. Valen 2014 blev onekligen en stor framgång för populister. UKIP vann valet i Storbritannien, Dansk Folkeparti i Danmark och Front National i Frankrike.
Men i parlamentet tog det stopp. Det skulle dröja tre år innan Le Pen och Wilders ens kunde bilda en, liten, grupp. I det parlament som nu går till val är högerpopulisterna representerade i hela fyra olika partigrupper. Då har ändå några lämnats utanför, grupplösa.
Arkitekten bakom 2019 års satsning är Matteo Salvini, inrikesminister och partiledare för italienska Lega. Opinionssiffrorna tyder på fortsatt tillväxt. Men vad talar för att han ska lyckas bryta högerpopulisternas sociala arv av grava samarbetssvårigheter?
Det är 35 år sedan den första högerextrema gruppen i Europaparlamentet bildades av Jean-Marie Le Pen. Men redan fem år senare började problemen: när Le Pen välkomnade tyska fascister tackade de mer reformerade italienska fascisterna för sig. Ett nytt försök gjordes 2007 men slutade i fiasko efter mindre än ett år sedan italienska nationalister (ingen mindre än Mussolinis barnbarn Alessandra Mussolini) förolämpat de rumänska.
Stort uppslagna tidningsartiklar med fotomontage på vår tids nationalistiska ledare kan lätt ge bilden av att likasinnade partier med närmast identiska mål har vind i seglen. Så är det också. Både ideologiskt och sakpolitiskt är likheterna mellan Europas nationalister slående.
Problemet för dem är att det inte har räckt. Nästan alla partier har nämligen också ett annat, överordnat mål: att i jakten på större väljargrupper distansera sig från all form av extremism.
Sverigedemokraterna är ett typiskt exempel på detta: trots stora likheter har man i många år valt bort organiserat samarbete med partier som FPÖ i Österrike eller Le Pens Nationella fronten. Till slut kom belöningen när man förra året släpptes in i den riktiga värmen: den konservativa partigruppen ECR med bland andra Dansk Folkeparti och brittiska Tories.
För att kraftsamla måste de populistiska partierna sluta rangordna varandra efter grad av rumsrenhet. Först då kan de bli en verklig parlamentarisk kraft. Men oavsett vilket vägval SD och andra gör efter valet i maj kommer en sak vara säker: de avgörande motiven är inrikespolitiska.
