Heinö: SD har ritat om den politiska kartan

Ledare ,

Det finns ”all anledning att anta att Sverigedemokraternas framgångar kommer att fortsätta den kommande mandatperioden”, konstaterade statsvetaren Andrej Kokkonen i en utmärkt analys av partiets framgångar i senaste numret av Ekonomisk Debatt. Invandringen förblir hög. Ingen annan konkurrerar om de invandringsfientliga väljarna. Varför skulle då stödet för SD plötsligt svikta?

Artikeln publicerades 17 juni 2015.

Redan 2001 publicerades den första artikeln på temat hur Sverigedemokraterna ska stoppas på DN Debatt. 15 år senare är listan över mer eller mindre värdiga försök att bromsa partiets tillväxt lång. ”Prata inte om dem!” ”Prata om dem men inte med dem!” ”Förolämpa dem! ” Listan över de framgångsrika motmedlen är dock tom. Ingenting tycks ha hjälpt.

Sverigedemokraterna har, som statsvetaren Anders Hellström konstaterat, fört in en moralisk konfliktdimension i politiken, där vänster mot höger kompletterats av goda mot onda. Sverigedemokraternas själva existens har utgjort en oemotståndlig frestelse för väldigt många att framställa sig själva som goda, även om det skett på bekostnad av sakliga argument.

Samtidigt har granskningen av Sverigedemokraterna nästan uteslutande handlat om sådant som inte spelar någon roll för partiets väljare. Det är tveklöst en angelägen och välmotiverad journalistisk uppgift att granska partiets historia, skandaler och kopplingar till rasistiska sajter. Men Sverigedemokraterna vinner väljare trots sin historia och sina skandaler, inte tack vare dem. När det dessutom inte alltid är uppenbart vattentäta skott mellan granskande och opinionsbildande journalistisk, är risken uppenbar att effekten av granskningarna varit kontraproduktiv.

Så medan journalister och politiska motståndare under närmast rituella former sågat ner några av de främlingsfientliga träden har den invandringskritiska skogen vuxit. Nej, jag antyder inget orsakssamband. Framväxten av ett nationalistiskt och invandringskritiskt parti är närmast att betrakta som en oundviklig följd, givet samhällets förändringar, opinionens utveckling och övriga partiers prioriteringar. Däremot hade Opinionssverige med andra prioriteringar kunnat stå bättre rustade för att hantera SD, när partiet till sist tog plats som en stor och tung aktör i politikens mittfält.

För det är där man är nu. SD hade aldrig nått den positionen utan invandringspolitiken, men nu är man så stora och så fyllda av självförtroende att den sakpolitiska paletten utvidgas i rask takt. Den breddning som under så lång tid bara var en abstrakt målsättning är nu en realitet. På kort tid har SD utvecklat hyggligt sammanhängande positioner inom en rad politikområden: försvaret, familjepolitiken, energipolitiken. Det är ofta populistiskt, men också mycket effektivt. I kraft av sin storlek får man också ett helt annat medialt utrymme. När Aktuellt ville ha debatt om familjepolitiken var det inte Kristdemokraterna, utan SD:s Paula Bieler som matchades mot kvoteringsförespråkarna. Och i riksdagsårets avslutande partiledardebatt förra veckan var Jimmie Åkesson mer i debattens centrum än någonsin tidigare.

SD har på egen hand ritat om den politiska kartan i Sverige. Som en följd av detta är den traditionella inomborgerliga debatten om liberalism kontra konservatism på väg att bli obsolet. SD är nämligen redan det självklara konservativa alternativet i svensk politik.