Heinö: Så fick då L sitt värderingsval

Ledarkrönika ,
Nyamko Sabuni.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Nyamko Sabuni.

Sverige är enligt de flesta tänkbara definitioner ett mångkulturellt land. Det tar sig uttryck i det stora antalet invånare som är födda utomlands, i mångfalden av modersmål, etniciteter, religioner och kulturella sedvänjor.

Sverige är enligt de flesta tänkbara definitioner ett mångkulturellt land. Det tar sig uttryck i det stora antalet invånare som är födda utomlands, i mångfalden av modersmål, etniciteter, religioner och kulturella sedvänjor.

Men vi är också ett mångkulturellt land i en mer politisk mening. Grundlagen garanterar etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter “att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv”. Sedan 1970-talet har det funnits en bred parlamentarisk samsyn om att utvecklingen mot ett mer mångkulturellt samhälle är av godo.

Det har varit ett misstag, säger nu Liberalernas partiledarkandidat Nyamko Sabuni i en intervju med Expressen: “Målsättningen om det mångkulturella samhället måste begravas”, säger hon och målar upp en absolut motsättning mellan mångkultur och sammanhållning.

“Vad vi behöver är tvärtom att skapa en känsla av tillhörighet, och något som håller oss samman”. .https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-mangkultur-ar-inte-nagot-att-efterstrava/

Vid en första läsning låter Sabunis uttalande som ett svagt eko av de samstämmiga avståndstaganden från mångkulturalistisk politik som europeiska ledare gjorde vid början av 2010-talet. Vad som då åsyftades var identitetspolitik, kulturrelativism och grupprättigheter.

Sådant kan man ogilla samtidigt som man ser positivt på kulturell pluralism i samhället.

Men Sabuni går faktiskt längre än att kritisera identitetspolitik. Hon vänder sig alltså även mot “visionen” och “målsättningen” om ett mångkulturellt samhälle. Det är inte lika fluffigt som det låter. Att vilja begrava idén om ett mångkulturellt samhälle är en signal om en dramatisk politisk omläggning av en helt annan dignitet än 2015 års skifte i migrationspolitiken. Det skulle få långtgående konsekvenser inte bara för policy utan också för själva berättelsen om Sverige. Det är ett ställningstagande i en existentiell fråga: vilket land vill vi vara?

Det är en sak att erkänna att minoritetsrättigheter ibland krockar med majoritetssamhällets normer och att man då behöver väga konkurrerande ideal mot varandra. Där har den svenska debatten befunnit sig åtminstone sedan 1990-talet. Det är något helt annat att faktiskt överge mångkultur som ideal.

Alternativet till mångkultur stavas nämligen monokultur. Det är visionen om ett samhälle som domineras av en, sammanhållen, kultur. Ett samhälle där minoriteter existerar på undantag, där avvikelser omedelbart blir politiska problem. Hur skiljer sig denna vision om ett monokulturellt samhälle från det kulturellt förtryckande enhetssamhälle vi har erfarenhet av, såväl i Sverige som i övriga Europa?

Och hur ser vägen dit ut i 2020-talets Sverige? Ska migrationspolitiken utformas med hänvisning till kulturell anpassning? Ska nuvarande integrationspolitik överges till förmån för en assimilationspolitik som inte väjer för långtgående krav på kulturell anpassning?

Detta är oundgängliga följdfrågor till den som säger sig vilja skapa ett annat samhälle än det mångkulturella. Om svaren på frågorna är nej är talet om att lämna det mångkulturella samhället nämligen bara tom retorik.

Om svaren däremot är jakande har Liberalerna till sist fått sitt efterlängtade värderingsval. Den här gången är det på riktigt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.