Annons

Andreas Johansson Heinö: Partiernas kris är inte ideologiernas kris

De senaste åren har inneburit ett ökat intresse för mycket jordnära politiska frågor. Väljare och opinionsbildare tycks i allt högre grad efterfråga lösningar på akuta problem här och nu: mer pengar till kommunerna, kortare köer i sjukvården, fler lärare i skolan, fler poliser på gatan, sänkta koldioxidutsläpp.
Andreas Johansson Heinö
Ledarkrönika • Publicerad 19 januari 2020
Andreas Johansson Heinö
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Talet om att ideologierna är i kris håller inte måttet. Det är partierna som inte har hängt med i utvecklingen. Här är det en av många Marx-Engelsstatyn i det forna Östberlin som håller på att tina upp ur vinterdvalan.
Talet om att ideologierna är i kris håller inte måttet. Det är partierna som inte har hängt med i utvecklingen. Här är det en av många Marx-Engelsstatyn i det forna Östberlin som håller på att tina upp ur vinterdvalan.Foto: JOACHIM HERRMANN

På motsvarande sätt har intresset för politikens idéer avtagit: det är för närvarande lågkonjunktur för den som försöker kränga storslagna framtidsdrömmar eller finstilta principiella resonemang.

Detta skifte framställs ibland som en övergång från idealism till realism. Man ska se verkligheten som den är, bortom ideologiska skygglappar. Ideologier däremot är farliga och vilseledande.

Annons

“De där gamla sunkiga tankarna”, skrev Widar Andersson för några år sedan om idén att politiken är en konflikt mellan idéer.

Och när Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus i tidskriften Kvartals jungfrutext 2016 gjorde avbön för sin delaktighet i den svenska åsiktskorridoren, riktade hon bland annat kritik mot “politiker från vänster till höger” som med “ideologisk fanatism, arrogans och enfald förstört världens bästa skola”.

En mer systematisk ideologikritik är kännetecknande för vår tids mest framgångsrika politiska projekt: den auktoritära populismen. Populistiska partier avvisar nämligen antingen ideologiska etiketter helt och hållet, eller så tonar de ner de klassiska skiljelinjerna mellan vänster och höger till förmån för konflikten mellan elit och folk. Folket ser verkligheten, eliten är förblindad av ideologier.

Den som lyssnar noga kan höra ekon av en snart tvåhundraårig ideologikritik.

Det är exempelvis svårt att läsa Sverigedemokraten Mattias Karlssons attacker på den “vänsterliberala hegemonin” utan att associera till Marx och Engels idéer om ideologi som den styrande klassens verktyg för att legitimera den rådande ordningen. Resultatet: En elit som styr mot folkets verkliga intresse men kan fortsätta göra det tack vare det falska medvetande som den ideologiska makten skapar och upprätthåller.

Likaså finns paralleller mellan vår tids längtan efter harmoniska överideologier och 1900-talets dödförklarande av de ideologiska berättelserna. Såväl högerns plötsliga vurm för “svenska värderingar” som vänsterns krav på “gemensam värdegrund” förutsätter ett samhälle där de ideologiska striderna ligger bakom oss.

Det har man trott förr. 1960 publicerades boken The end of ideology av den amerikanska sociologen Daniel Bell. Bell trodde att de stora ideologierna hade spelat ut sin roll. En som tog intryck var Herbert Tingsten som i Sverige såg en slående enighet mellan de politiska partierna i de stora frågorna, ett ointresse för urkunderna - ungdomsförbundarna kunde ju inte längre recitera Marx eller Adam Smith - och drog slutsatsen att den ideologiska kampen var över.

De hade fel. Runt hörnet väntade två decennier av spektakulär ideologisk utveckling och mobilisering: maoism, nyliberalism, feminism, ekologism och så vidare.

Knappt trettio år senare upprepades mönstret när Francis Fukuyama förutspådde historiens slut och istället fick bevittna framväxten av nationalism, islamism, populism och vänsterradikalism.

Med tanke på vilka ideologier som tycks växa starkast just nu kan det förstås vara lockande att återigen drömma om en post-ideologisk, realistisk, politik.

Annons

Men en sådan utveckling är varken möjlig eller önskvärd. Vi klarar oss inte utan ideologier.

Det är genom den ideologiska konflikten som nödvändiga skiljelinjer i samhället synliggörs. Detta gäller såväl traditionella fördelningspolitiska konfliktlinjer som de som nu etiketteras av kulturkrig eller GAL vs TAN. Det existerar ingen politik utan konflikt. Att bejaka ideologisk mångfald är det bästa vaccinet mot all världens åsiktskorridorer.

För det är nämligen, trots vår tids konflikträdsla, inte kompromissen som är målet med en demokrati. Visst behövs politiker som förmår agera pragmatiskt och skapa mer eller mindre långlivade majoriteter i olika frågor. Men lika viktig är den ständiga oppositionen.

Ideologier hjälper oss också att tänka förnuftigt om samhället. Ideologisk kunskap är en oumbärlig motvikt mot en alltför ytlig samhällsdebatt. Det är nämligen inte polariseringen eller konflikten som är skadlig utan bristen på djup i analysen.

En återkommande vanföreställning är att associera ideologiskt tänkande med auktoritära dogmatiker som Rosenberg i Nazityskland eller Ligatjov i Sovjetunionen. Men den ideologiska praktiken i en demokrati är något annat. En mycket mer verklighetsnära association är politiskt engagerade ungdomar som ägnar sin fritid åt att i timmar läsa, tänka och debattera vad frihet eller jämlikhet egentligen innebär.

Vilket också är den primära uppgiften. Politiska värden - jämställdhet, rättvisa, hållbar utveckling - levereras inte i platta paket från Ikea. Det finns inga universellt giltiga tolkningar och hierarkier. De behöver definieras, ges mening och rangordnas. Detta är en uppgift för ideologer. Den kan inte delegeras till experter eller kommunikatörer.

Ett annat missförstånd är att ideologiska debatter ofta rör till synes perifera (böneutrop, rökförbud, burkor) eller, i fallet med ungdomsförbund, rent av makabra (nekrofili, incest) frågor och därför skulle väga lättare än “riktig” politik. Men som Blanche Sande påpekade nyligen är det just i de små detaljfrågorna som förändringar av stor principiell betydelse kan upptäckas. Motsättningen mellan viktiga och perifera frågor är falsk.

I vår tid förknippas ideologier i stor utsträckning med de politiska partierna. Socialism blir vad Vänsterpartiet föreslår, grön ideologi förväntas vara Miljöpartiets politik och så vidare.

Men ideologierna är större än partierna. Idéutveckling sker oftare utanför än inom partier. Snarare är dessa, i bästa fall, bärare av idéer som andra har tänkt och formulerat. Partiernas stora svårigheter med migrations- eller klimatfrågorna är därför inte ett uttryck för att socialismen eller liberalismen skulle sakna svar på dessa frågor. Det är ett uttryck för att partipolitiska företrädare inte har läst tillräckligt många böcker.

Få av dagens partier var födda när de alltjämt dominerande ideologierna fick sin form. Det är sannolikt att de också kommer leva betydligt längre. Partiernas kris är inte nödvändigtvis ideologiernas kris.

Annons
Annons
Annons
Annons