Heinö: Ödesvalet som inte förändrade Sverige

Ledare ,

Nej, det blev inget jordskred. Istället befästes den nya ordning som grundlades för fyra år sedan. Det är valet 2014 som kommer markera ett nytt kapitel i framtidens historieböcker, inte 2018.

För första gången på sexton år förändras inte de strukturella förutsättningarna för regeringsbildande. 2006 kunde Alliansen bilda en majoritetsregering. Fyra år senare försvann majoriteten och Alliansen blev istället beroende av Sverigedemokraternas passiva stöd. 2014 blev de rödgröna partierna största block.

Så är det nu också, om inte den slutgiltiga rösträkningen på onsdag kastar om mandaten. De rödgröna partierna är fortfarande större än Alliansen, Sverigedemokraterna blockerar fortfarande möjligheten för majoritetsregeringar.

Visserligen bytte fler väljare än någonsin tidigare parti, men de allra flesta byten har skett inom blocken, med marginell betydelse för regeringsbildningen. Den stora berättelsen om svensk politik nu kretsar kring rörlighet och osäkerhet, men den behöver kompletteras med att det också finns en hel del stabilitet. Inga partier åkte ur och inget nytt kom in.2018 års riksdag blir en av mest demokratiskt representativa riksdagarna i modern tid - 98,6 procent röstade på partierna i riksdagen, samtidigt som det totala valdeltagandet fortsatt att öka.

Det var också ett val som helt tycktes sakna förlorare. Hälften av partierna ökade sitt väljarstöd och de andra kunde fira att de inte förlorade ännu mer. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val i demokratisk tid men kan ändå andas ut - tillbakagången är klart anständig för ett regeringsparti och någon kollaps á la kontinental socialdemokrati är det inte tal om. Har man dessutom utkämpat en hel valrörelse med opinionssiffror runt 25 procent är det svårt at inte se 28,4 som något av en framgång. Miljöpartiet hänger kvar i riksdagen efter den plågsammaste resa något svenskt parti gjort i regeringsställning. Moderaterna behåller ställningen som näst största parti och kan därmed fortsätta göra anspråk på att vara regeringsbildare.

Förlorarnas lättnad motsvaras av segrarnas besvikelser. Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet fick lägre stöd än vad opinionsmätningarna visat. Visst har tydlig ideologisk riktning belönats, men inte så mycket som många trodde. Oklarhet (C, delvis SD) respektive irrelevans (V, delvis SD) när debatten fokuserade på regeringsfrågan kan ha spelat roll. I synnerhet Vänsterpartiets ökning (drygt två procent) framstår som mycket blygsamt med tanke på att systerpartiet Feministiskt Initiativ samtidigt förlorade 2,5 procent.

Nu är vi tillbaka där vi började. Samma problem som förblivit olöst i fyra år ska hanteras, med en närmast identisk spelplan och lika låsta utgångsbud. Alliansen klamrar sig fast vid blockpolitiken. Socialdemokraterna är lika oförmögna som alltid att bjuda in med något annat än armbågar.

För varje dag som går, och ju mer prestige som investeras i låsta positioner, desto svårare blir det.