Andreas Johansson Heinö: Moderaterna har inte tid att vara bittra

För Centern och Liberalerna har sakpolitiskt inflytande nämligen alltid vägt tyngre än inomborgerlig lojalitet. Carl Bildt hade inte ens förlorat valet 1994 innan Bengt Westerberg drömde högt om en koalition med Ingvar Carlsson. I valrörelsen 1998 vägrade Centern positionera sig som borgerligt. 2002 förhandlade L, C och KD med Miljöpartiet om en mittenregering. Till denna lista adderas nu Januariavtalet.

Därför var också Alliansen en så stor nyhet när den uppstod. Och naturligtvis en kompromiss. Moderaterna gav upp stora delar av sin politik, Centern och Liberalerna lovade att vara lojala.

Det höll längre än många trodde. Visst slets Allianstältet hårt under regeringsåren. Men alla pissade utåt. Disciplinen räckte så länge oenigheten gällde politikens innehåll.

Sverigedemokraternas genombrott förändrade allt. I flera år har synen på SD varit den viktigaste skiljelinjen inom borgerligheten. Till slut punkterade den hela Alliansprojektet.

Nu är den knuten löst. Socialdemokraterna gav Centern och Liberalerna ett erbjudande de inte kunde tacka nej till. Därmed behöver heller inte Moderaterna fundera mer kring sin egen relation till Sverigedemokraterna den här mandatperioden. Regeringens och stödpartiernas 167 mandat är fler än de 154 Moderaterna kan samla ihop med KD och SD.

Så vad ska då Moderaterna göra istället? Framförallt, vad ska de vara?

Moderaterna har under Ulf Kristersson landat mjukt i sin ideologiska självbild. Liberalkonservatismen tycks väl förankrad. Förhoppningsvis resulterar det snart även i ett nytt idéprogram, intellektuellt arbete utförs bästi opposition.

Svårigheten gäller vilken sorts parti man ska vara.

Hur upprätthåller man bilden av sig själva som ett statsbärande parti när man samtidigt saknar en realistisk plan för hur man ska komma till makten?

Hur upprätthåller man bilden av sig själva som det ledande oppositionspartiet när man sakpolitiskt i så många frågor befinner sig någonstans mellan regeringen och dess stödpartier?

Hur upprätthåller man bilden av sig själva som socialdemokraternas huvudmotståndare när de väljare man vill locka snarare finns hos SD och KD och när halva riksdagsgruppen mest av allt vill ge igen på svekfulla liberaler?

Att det nu är sossar, folkpartister och centerpartister som föreslår skattesänkningar för höginkomsttagare, marknadshyror och förändrad arbetsrätt är förstås en ironi som möjligen uppskattas av Bo Lundgren men knappast av partiets många strateger och kommunikatörer.

Liknande problem uppstår om Moderaterna istället driver mot ökat fokus på andra frågekomplex - migration, kriminalitet, försvar. Sverigedemokraterna har framgångsrikt mutat in sin position. Ett allt mer självsäkert KD - som till skillnad från det liberalkonservativa Moderaterna inte har någon liberalism att kompromissa bort - är på väg att göra detsamma.

Manegen var krattad för den mest Moderatdominerade regeringen i modern tid. Efter fredagens votering står man plötsligt längre från makten än någon gång sedan åtminstone 2002.

Nu gäller det att bestämma vilken roll man vill spela i det nya politiska landskap som snabbt tar form. Någon tid för att vara bitter finns inte.