Heinö: M är rätt parti för en postpolitisk tid

Ledare
Foto:
Foto:

Tre av riksdagspartierna har för närvarande opinionssiffror över sina valresultat: det socialistiska Vänsterpartiet, det liberala Centerpartiet och det socialkonservativa och nationalistiska Sverigedemokraterna.

Artikeln publicerades 4 mars 2017.

Etiketterna spelar roll. Det är sannolikt ingen slump att det är de tre ideologiskt mest profilerade partierna som belönas av väljarna samtidigt som det idépolitiska landskapet är i snabb förskjutning. Ansvarstagande och regeringsduglighet är eftersträvansvärda egenskaper hos politiker när väljarna redan vet vad som ska genomföras. Men när både frågor och svar är oklara?

C, V och SD bär sina etiketter med stolthet, argumenterar påfallande ofta ideologiskt och har hyfsat genomtänkta och någorlunda välskrivna idédokument att återvända till.

Moderaterna är sämre rustade när du idéer återigen blivit på modet. “Moderaterna ser samhällsproblem och ger förslag till lösningar”, kan man läsa i partiets idéprogram. Det låter ju bra. Men vilka problem? Och utifrån vilka idéer formuleras lösningarna? Det ordnar sig: “Vi är fria att välja varifrån vi hämtar vår inspiration“.

Det snällaste man kan säga om Moderaternas idéprogram är att det mesta som står där är sant. Problemet är att det inte står något som inte också är trivialt.

De uppjagade analyserna av Moderaternas opinionsmässiga kräftgång lider av ett alltför kortsiktigt perspektiv. Roten till nedgången ligger längre tillbaka i tiden.

Moderaterna genomgick under regeringsåren vad som närmast får beskrivas som ett intellektuellt systemskifte. Idéprogrammet tömdes på idéer. I debatter ersattes ideologiska argument av förnumstiga berättelser om livspussel. Det långsiktigt mest skadliga var förmodligen att ungdomsförbundet övergav sin roll som idépolitisk plantskola. Man hade slutat grubbla över vad “döda gamla överklassgubbar” hade tänkt och skrivit.

Moderaterna blev ett parti för en postpolitisk tid. Konflikt skulle undvikas till varje pris. I det heliga allmänintressets namn var man ett parti “för hela Sverige och för alla människor”. Politiken sågs som “ett stöd i varje människas livsprojekt”.

Resultatet är förödande. Idag står det mer om liberalism i Sverigedemokraternas partiprogram än i Moderaternas. Begreppen privatisering och kapitalism nämns sju respektive 38 gånger i Vänsterpartiets program men inte en enda i Moderaternas. Centerpartiet tog enormt med stryk för sina försök att förhålla sig ideologiskt till migrationsfrågan men landade till slut på fötterna med en analys och en position utifrån vilken man både kan argumentera och kompromissa. Moderaternas idéprogram ger varken väljare eller företrädare någon som helst ledtråd vad som egentligen är en moderat linje i frågor om invandring.

Så kritisera för all del gärna Anna Kinberg Batra. Hon är ytterst ansvarig för partiets politik och hur den kommuniceras. På båda punkter finns utrymme för förbättringar. Men glöm inte att hon ärvde ledarskapet för ett parti som i flera år systematiskt hade monterat isär sitt ideologiska arv. Moderaternas nu gällande idéprogram antogs 2011, när Fredrik Reinfeldt stod på toppen av sitt partiledarskap.

“Det gick snabbt för hans parti att förtränga vad som byggde framgången”, skrev Peter Wolodarski nyligen (DN 26/2). Förvisso. Men på den punkten har man i alla fall följt idéprogrammets uppmaning: “Förnyelse är många gånger den mest trofasta hyllningen till tidigare uppnådda framgångar.”