Andreas Johansson Heinö: Kanske finns receptet för Liberalerna i arvet efter Bertil Ohlin
Det är som allra mörkast innan det ljusnar igen. 1982, till exempel, var det riktigt mörkt, om man var folkpartist. Valet blev det sämsta så långt i partiets historia – 5,9 procent, endast några promille mer än VPK.
Men så tre år senare: den berömda Westerberg-effekten. Efter en av de mest framgångsrika valrörelserna någonsin i Sverige lyfte partiet till 14,7 procent, för att av bara farten fortsätta över 20 procent i mätningarna senare under hösten. Folkpartiet var plötsligt tillbaka som det största borgerliga partiet.
En liknande vändning skedde i början av 2000-talet. I katastrofvalet 1998 hade Folkpartiet slagit nytt bottenrekord – 4,7 procent – och nästan hela mandatperioden låg siffrorna kvar däromkring. Men så kom det lyckade utspelet om språkkrav för medborgarskap i början av valrörelsen 2002. Det slutade med att Lars Leijonborg tredubblade väljarstödet (13,4 procent), blev Leijonkungen i medierna och stod med ena foten i Rosenbad som tilltänkt statsminister för en mittenkoalition innan Centerpartiet till sist satte stopp. Under hösten var Folkpartiet jämnstora med Moderaterna i mätningarna och hade återigen chansen att ta täten för borgerligheten.
En optimistisk liberal skulle kunna dra slutsatsen att det nog vänder igen snart. Så mörkt som det är nu – med opinionssiffror som vore det 1982 eller 1998 igen – måste det väl rimligen ljusna snart?
Det finns förstås ett helt annat sätt att se på partiets utveckling. Det är historien om ett kraftfullt och dynamiskt liberalt parti som på allvar utmanade Socialdemokraterna under efterkrigstidens första decennier men som i praktiken befunnit sig i ständig utförsbacke sedan 1960-talet. De tillfälliga och, får det nog sägas, tursamma framgångarna 1985 och 2002 utgör bara brus i en lång nedgångslinje.
Visst lyckades Bengt Westerberg attrahera väljare med ett resonerande tonläge i en tid då debatten var extremt polariserad, men effekten höll i ungefär ett halvår. På det följde tre förlustval och när han så småningom lämnade över var siffrorna tillbaka på Ullsten-nivå.
Och på motsvarande sätt har framgången 2002 – till inte obetydlig del förstärkt av Moderaternas kollaps – följts av tre förlustval. Hittills.
Det största problemet är emellertid inte bristen på väljare. Det är att man förlorat sin självklara roll i partisystemet.
Det gamla Folkpartiet var, vid sidan av VPK, riksdagens enda renodlade idéparti. Det var också länge det enda liberala partiet i ett land som gradvis kom att upphöja liberala värden till norm i högre utsträckning än många andra länder.
I dag är de där liberala värdena mer ifrågasatta än någon gång tidigare under efterkrigstiden. Sverigedemokraterna är redan Sveriges genom tiderna mest framgångsrika anti-liberala parti. Men det är inte Liberalerna, utan Centern, som är deras huvudmotståndare.
Det går att förstå bitterheten. Få partier har tagit frågor om globalisering, migration och integration på större allvar än Liberalerna. I sina bästa stunder har det genererat en intern idédebatt överlägsen alla andra partiers. Men kreativiteten har slarvats bort under bristande ledarskap. Istället står man där med falangstrider, obegripliga utspel och allmän ideologisk förvirring. Samtidigt som konkurrenten som slarvat med hemläxan glatt räknar in nya medlemmar. Framåt!, ropar Centerpartisterna medan Liberalerna pekar i alla tänkbara riktningar beroende på vem man frågar.
För ett traditionellt idéparti borde det vara dödsstöten. Vad ska Liberalerna vara om inte Sveriges liberala parti? Ett nischparti för Europafederalister?
Kanske finns svaret, och receptet för överlevnad, i partiets historia efter Bertil Ohlin. Det gamla Folkpartiet utvecklades nämligen till ett mycket angeläget, om än inte alltid så framgångsrikt, maktparti. Det enda borgerliga parti som aldrig lämnade Rosenbad mellan 1976-82 och som inte tvekade att spela skjortan av Moderaterna och Centern för nöjet att få regera ensamma på nåder av Olof Palme. Ett parti som gick till val med en gemensam plattform med Moderaterna 1991 men som tre år senare öppet sökte koalition med Socialdemokraterna. Partiet som 2002 sökte bilda en mittenregering utan Moderaterna för att 2004 gå rakt in i Alliansen.
Nu är det 2018 och till skillnad från Annie Lööf – som låst sig vid ett antal oförenliga positioner – har den pragmatiska socialliberalen Jan Björklund provpratat om diverse mer eller mindre önskvärda scenarier. Det lägger knappast grunden för någon repris av 1985 eller 2002. Men när Sveriges maktpolitiska karta i höst ritas om är Liberalerna väl förberedda, oavsett hur små de blir i valet.
