Heinö: Inga strukturella hinder för stort vänsterpopulistiskt missnöjesparti

Partiernas själ, del 7: Vänsterpartiet Artikeln publicerades
Irrelevanta gaphalsar eller brett populistiskt missnöjesparti? Utrymmet för set senare finns att ta, men är V partiet för detta? Här en bild från 1 maj-tåget i Stockholm.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Irrelevanta gaphalsar eller brett populistiskt missnöjesparti? Utrymmet för set senare finns att ta, men är V partiet för detta? Här en bild från 1 maj-tåget i Stockholm.

Vänsterpartiet inleder valrörelsen 2018 i kraftig medvind med tvåsiffriga opinionssiffror. Endast Sverigedemokraterna har ökat mer sedan valet. Rekordet från 1998 – 12,0 procent – är plötsligt inom räckhåll.

 

De nya väljarna ansluter sig till ett parti som i termer av politiskt inflytande nu avslutar sin mest framgångsrika mandatperiod någonsin. Aldrig tidigare har Vänsterpartiet påverkat Sverige så mycket som mellan 2015 och 2018.

Ingenting tyder på att det kommer att fortsätta. Gemensamt för samtliga, mer eller mindre fantasifulla, scenarier som målas upp vad gäller nästa svenska regering är nämligen att Vänsterpartiet förväntas bli helt utan inflytande. Medan alla har åsikter om SD:s eventuella påverkan på en borgerlig, eller en socialdemokratisk, regering är det ingen som räknar med det andra riksdagspartiet som heller aldrig suttit i regering. Av den enkla anledningen att en borgerlig regering aldrig varit och aldrig kommer vara intresserade av ett V-samarbete medan en framtida S-regering oundvikligen kommer tvingas söka sig högerut för att bilda majoriteter.

En bild från partiledardebatten i riksdagen 3 november 2010 – ansträngda leenden mellan Lars Ohly och Mona Sahlin?
Foto: Claudio Bresciani / TT
En bild från partiledardebatten i riksdagen 3 november 2010 – ansträngda leenden mellan Lars Ohly och Mona Sahlin?

Kanske visar det sig att man bara fick en chans, 2010, när Mona Sahlin som den första partiledaren för Socialdemokraterna utan förtroende att själv välja sitt regeringsalternativ tvingades inkludera Vänsterpartiet. Just det beslutet bidrog förmodligen till valförlusten men marginalerna var inte större än att utfallet kunde blivit en regering med statsrådspost till Lars Ohly.

Det är förstås en svårsmält ironi att det krävdes att borgerliga partier i hemliga förhandlingar tvingade den rödgröna regering som vänsterpartisterna inte varit välkomna i att ändå ge dem ett reellt sakpolitiskt inflytande. De tursamma förutsättningarna har utnyttjats skickligt. Det är en revansch för Jonas Sjöstedt och partisekreteraren Aron Etzler efter fiaskot med enfrågevalrörelsen 2014 då man totalt felbedömde både potentialen i vinstfrågan och socialdemokraternas maktstrategi.

 

Läs mer

Tidigare avsnitt i serien Partiernas själ

Detta är det sjätte avsnittet i Andreas Johansson Heinös serie Partiernas själ. Tidigare i sommar han han skrivit om Centerpartiet, Moderaterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Liberalerna.

Visa mer...

Nu står man inför ett vägval som kan visa sig historiskt. Regrediera till irrelevant gaphalsparti på ytterkanten eller på allvar ta upp kampen om vem som ska leda den politiska vänstern i Sverige? Den som tror att valet är enkelt förstår inte Vänsterpartiets partikultur.

Vänsterpartiets självpåtagna uppgift har alltid varit att försöka dra Socialdemokraterna så långt vänsterut som möjligt. Oftast, får man väl tillstå, utan större framgång. Visst har man fått några köttben genom åren men socialdemokraternas arrogans har varit orubblig, senast illustrerad när Stefan Löfven dagen efter valet 2014 klargjorde att det aldrig varit aktuellt med någon regering ihop med Vänsterpartiet.

Vänsterpartiets största framgång var när man under åtstramningspolitiken efter 1990-talskrisen lockade stora mängder missnöjda socialdemokrater. De flesta återvände i takt med konjunkturen.

Men vad ska man göra nu när Socialdemokraterna inte längre är det självklara maktpartiet? Vad är poängen med att försöka påverka ett parti som snarare måste gå högerut för att få makt och om det mot förmodan ändå rör sig längre vänsterut snarare riskerar krympa utrymmet för Vänsterpartisterna själva?

Strategin var bara begriplig när S var tio gånger så stort och V hette VPK och var diskvalificerade från politikens finrum.

En annan sorts relation kunde S och V ha förr, som på den här tiden, i november 1971, när Olof Palme talade med VPK:s partiledare C-H Hermansson inför en debatt i riksdagen.
Foto: Lennart Nygren / TT /
En annan sorts relation kunde S och V ha förr, som på den här tiden, i november 1971, när Olof Palme talade med VPK:s partiledare C-H Hermansson inför en debatt i riksdagen.

Ett alternativ är att istället försöka bli störst. Att på allvar göra upp med lillebrorskomplexet och utmana Socialdemokraterna när de är som svagast.

Förebilder saknas inte, naturligtvis har Vänsterpartisterna förundrats över systerpartiernas framgångar i länder som Grekland, Frankrike och Nederländerna. Varför inte också här?

Fakta

Vänsterpartiet

Bildades: 13 maj 1917 genom en partisplittring inom Socialdemokraterna, påverkat av utvecklingen i Ryssland.

Medlemmar: Ca 17 600.

Partiledare: Jonas Sjöstedt.

Valresultat 2014: 5,7 procent. SCB maj 2018: 7,7 procent.

Visa mer...

Gemensamt för vår tids framgångsrika radikalvänster är att de rymmer breda koalitioner. Partierna fungerar som öppna tält, där övervintrande trotskister och leninister ryms sida vid sida med gröna, men feminister och med icke fullt så progressiva traditionella socialdemokratiska väljare.

Jonas Sjöstedt talar utanför Svartedalens äldreboende i Göteborg.
Foto: Adam Ihse/TT
Jonas Sjöstedt talar utanför Svartedalens äldreboende i Göteborg.

Det är svårt att tänka sig något mer främmande för Vänsterpartiets partikultur. Det viktiga har alltid varit att ha rätt, inte att få rätt. Det här är partiet som valde en kommunist till partiledare tio år efter att man skrotat kommunismen. Det här är också partiet som till följd av ideologiska låsningar haft svårare än något annat att hantera slitningarna mellan jämställdhet, antirasism och mångkultur.

Så måste det inte fortsätta att vara. Sverigedemokraterna har visat hur det omöjliga snabbt kan bli normaliserat. Det finns inga strukturella hinder för framväxten av ett riktigt stort vänsterpopulistiskt missnöjesparti även i Sverige. Att det ännu inte hänt beror nog främst på att Vänsterpartiet inte är rätt parti för den uppgiften.

Om skribenten

Andreas Johansson Heinö

Andreas Johansson Heinö är fil dr i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han verkar som förlagschef vid liberala tankesmedjan Timbro.

Visa mer...

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.