Heinö: Förbud mot omskärelse är ingen liten sak

Ledare Artikeln publicerades
En ultraortodox pappa i Jerusalem håller i sin son inför omskärelseritualen.
Foto:RONEN ZVULUN
En ultraortodox pappa i Jerusalem håller i sin son inför omskärelseritualen.

Det ska fan vara minoritet i 2016 års Sverige. När de tidigare så bespottade “svenska värderingarna” nu blivit hårdvaluta spikas majoritetskulturens teser upp på var och varannan dörr. Så här hälsar vi. Så här badar vi. Så här uppfostrar vi våra barn.

Nu senast gäller upprördheten Region Skånes beslut att öka stödet till privata kliniker som utför omskärelse. Eller, som Csaba Bene Perlenberg finkänsligt benämner det, “subventionerad könsstympning”.

Varför, skriver Perlenberg i Kvällsposten, “ska pojkar som haft oturen att födas in i denna tradition drabbas av denna brist på jämställdhet, fördomsfullhet och insmickrande undantag”.

Symbolvärdet av ett totalförbud mot omskärelse av minderåriga är svårt att överskatta. Skulle Perlenberg få sin vilja igenom blir Sverige det första land som kriminaliserar omskärelse sedan Nazityskland. Nej, omskärelseförbud slutar inte nödvändigtvis i Auschwitz och Perlenberg är själv ett utmärkt exempel på att man inte behöver vara antisemit för att förvägra judar rätten att praktisera sin kultur. Det finns, och måste få finnas, ett utrymme för ett legitimt ifrågasättande av omskärelsens tillämpning.

Perlenbergs argumentation är dock allt annat än smakfull. Han kallar alltså barn i judiska och muslimska familjer för “otursföljda”. De har haft otur som inte fötts in i upplysta svenska hem utan istället drabbats av judiska eller muslimska föräldrar som önskar föra vidare sin tro eller sina traditioner.

Han kallar även konsekvent omskärelse för könsstympning. Det är visserligen inget nytt retoriskt begrepp. Det har gjorts många försök att sudda ut skillnaderna mellan den manliga omskärelsens medicinska trivialitet och den kvinnliga könsstympningens fasansfulla brutalitet. Det var därför en stor framgång när den begreppsliga styggelsen “kvinnlig omskärelse” under 1990-talet fasades ut, både i Sverige och internationellt. Alltför länge hade de som försvarat den kvinnliga könsstympningens ondska ursäktat praktiken med att det bara var en kvinnlig variant av omskärelse.

Perlenberg drar emellertid jämställdhetsargumentet till sin absurda spets när han till synes på fullt allvar hävdar att svensk lagstiftning är “ojämlik och diskriminerande”, eftersom endast manlig omskärelse är tillåten.

Det vore skrattretande om det inte vore så mycket som stod på spel. Ett svenskt förbud mot omskärelse är ingen liten sak. Nej, judisk identitet står inte och faller med ett ogenomtänkt infall från en svensk världsförbättrare. Men det vore tveklöst ett hårt slag mot judiskheten i Sverige: många judar (och muslimer) skulle helt enkelt tvingas välja mellan att lämna landet eller bryta mot lagen.

Redan är omskärelsen hårdare reglerad i Sverige än i nästan något annat land. Sverige är dessutom ett av få länder i världen som förbjuder kosherslakt. Om Sverige tar steget fullt ut och blir den första demokrati i världen som omöjliggör för judar (och många muslimer) är det en signal att utrymmet för religiösa och kulturella minoriteter på allvar håller på att begränsas

Detta är nu helt i linje med Perlenbergs tolkning av religionsfrihet: “I ett modernt sekulärt samhälle likt det svenska ses religion som en privatsak”, skriver han och ger därmed uttryck för en mycket svensk missuppfattning. Den är svensk både i sin sammanblandning av stat och samhälle och i sin lutherska förståelse av vad religiositet är.

Det svenska samhället är nämligen inte alls sekulärt. Tvärtom rymmer det en stor mångfald trosuppfattningar. Ett fåtal av dem betraktar religionen som möjlig att avgränsa till en privat sfär, men för de allra flesta troende är religiositeten kollektiv och gränsöverskridande.

Perlenberg säger sig vara ute i gott syfte. Han vill försvara barnets rätt. I detta har han sällskap av alla de föräldrar för vilka brit mila är en lika självklar kärlekshandling som barndopet för en kristen eller en högtidlig namngivningsceremoni för den icke-religiöse. Den enes barbari, den andres välsignelse.

Och det är just denna mångfald i perspektiv som vi måste lära oss att hantera. Det mångkulturella samhället rymmer både folkhemsliberaler och ortodoxa judar. Csaba Bene Perlenbergs rätt att predika mot judiska och muslimska traditioner är lika självklar som föräldrars rätt att utvidga tusenåriga traditioner till en ny generation. Yttrandefriheten och religionsfriheten, sida vid sida.

Balansen fungerar så länge vi är återhållsamma med statens tvångsmakt. Den fungerar så länge vi avstår från att vädja till majoritetens mest primitiva känslor. Den fungerar så länge lagen skyddar minoriteter från klåfingriga förbudsivrare som förväxlat majoritet med rättfärdighet.