Andreas Johansson Heinö: För sent, M – och alldeles för lättsinnigt
Det kan finnas goda skäl att isolera ett parti. Men en isolering kan bara fungera om det är sannolikt att det kommer att finnas bred parlamentarisk uppslutning kring denna strategi under lång tid. De förutsättningarna har aldrig funnits. Omedelbart när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 började de andra partierna att anklaga varandra för att ta stöd av SD i voteringar. Och sen blev det bara värre.
Tio år, en död Allians och två sönderslagna block senare vet vi att det inte var värt det. Hanteringen av Sverigedemokraterna under 2010-talet är ett stort misslyckande för samtliga etablerade partier.
Därmed inte sagt att Ulf Kristersson har hittat den bästa lösningen. Moderaterna agerar både för sent och för lättvindigt. Istället för att in i det sista upprepa alldeles uppenbart orimliga löften om att aldrig samtala eller samarbeta med Sverigedemokraterna borde Ulf Kristersson, eller snarare hans företrädare, långt tidigare inlett samtal. Och låtit utfallet av dessa avgöra huruvida samarbete var möjligt.
Även valet av sakfrågor är olyckligt. Migrations-, rätts- och klimatpolitik borde höra till de allra sista områdena att samarbeta kring.
För Sverigedemokraterna väger rättsstatliga principer ungefär lika lätt som klimatvetenskapen. Och invandring har man alltid motsatt sig, oavsett hur många som faktiskt kommit hit eller hur väl integrationen har fungerat. Det enda som förändrats är motiveringarna, som blivit mindre rasistiska med åren. Att då implicera att Sverigedemokraterna haft rätt i sin invandringskritik är som att berömma en sedan länge avstannad klocka för att den råkar visa rätt tid.
Men nu är tärningen kastad. I nästa valrörelse kommer SD att uppfattas som en del av ett tänkbart regeringsunderlag. Det är så väljarna kommer att se det och det är så journalisterna kommer att se det. Istället för frågor om eventuellt beroende av SD kommer Moderaterna och Kristdemokraterna (och Sverigedemokraterna, förhoppningsvis) få svara på frågor om tänkbara sakpolitiska kompromisser.
Detta är nämligen med marginal det just nu starkaste regeringsalternativet. SD+M+KD samlar för närvarande omkring 47 procent i opinionsmätningarna. Det är det närmsta någon konstellation varit en riksdagsmajoritet på många år. Det är sju procentenheter mer än stödet för de rödgröna respektive Alliansen i valet 2018 och sex procentenheter mer än vad regeringen och dess stödpartier samlar idag.
Det finns goda skäl att vara kritisk mot normaliseringen av ett parti med Sverigedemokraternas historia, ideologi och dagliga uppförande. Däremot utgör varken samtal eller ens samarbete i sig någon fara för den som är trygg i sina värderingar och principer.
Det är det sistnämnda som alltjämt ger anledning till viss oro. Politik är ett sällskapsspel. Man förolämpar inte en tilltänkt samarbetspartner. SD har redan börjat fasa ut sitt gamla favorit-epitet “sjuklövern” och pratar nu istället hellre om “vänsterliberalerna”. Mer av detta lär följa. Frågan är hur Moderaterna - som under Alliansåren nästan lyckades radera ut sin egen identitet - ska förmå hålla en skarp idépolitisk front mot ett parti man avser återta makten med?
