Heinö: Flyktingfrågan handlar inte om välvilja eller resurser

Ledare Artikeln publicerades

Det är befriande att se hur tilltron till sakkunskap och hårda fakta ökar i den svenska debatten.

”Jag har rätt och du har fel”, sa professor Hans Rosling till en dansk TV-journalist i ett klipp som delats tusentals gånger. Och när SVT Debatt bytte ut ledarskribenterna mot forskare som diskuterade flyktingkrisen blev gensvaret odelat positivt.

I grunden är detta ett tecken på mognad. Ju mer verkligheten tränger in i debatten, desto snävare blir utrymmet för gissningar och ogrundat tyckande. Plötsligt tillhör det allmänbildningen att veta hur många människor som är på flykt i världen (60 miljoner) och hur den ungefärliga fördelningen i Europa ser ut. Sant och falskt. Döden på Medelhavet lämpar sig inte för diskursanalys.

Samtidigt är det också märkligt att se hur vitt skilda politiska läger omfamnar Roslings siffror och staplar. Mitt sociala medier-flöde fylls av länkar där personer som i allt väsentligt har helt olika syn på hur flyktingkrisen bör hanteras plockar sina egna körsbär ur Roslings resonemang: Rosling säger att det är fel att bekosta flyktingmottagande med biståndspengar; Rosling säger att vi bör slopa transportörsansvaret.

Men statistiken kan, för att travestera Marx, endast på olika sätt förklara världen. Vad som återstår är att förändra den. Och det är en politisk uppgift.

Flyktingkrisen kommer av allt att döma bestå över lång tid. Det beror delvis på obefintliga utsikter för fred i Europas närområde men också, paradoxalt nog, på ett ökat välstånd som gör att alltfler har en faktisk möjlighet att fly fattigdom. Människor flyr inte bara för att de måste utan också för att de kan.

Den mobilisering som nu sker i Sverige och delar av Europa till förmån för ett ökat flyktingmottagande är efterlängtad. I måndags visade Sifo att den svenska flyktingopinionen förskjutits i positiv riktning inom loppet av bara några dagar. Men vad innebär detta, egentligen? Och vad är värdet bakom uppslutningen kring trots allt föga förpliktigande slagord om humanitet?

Den långsiktiga nyttan av en opinionsförskjutning uteblir om vi reducerar migrationens utmaningar till en moralisk fråga.

Hur Sverige långsiktigt ska kunna bli ett välfungerande invandrarland är nämligen ytterst en politisk fråga. Och därmed av nödvändighet splittrande. Vänsterpartisten och Folkpartisten kan förhoppningsvis enas om människovärdet men knappast om vilka reformer som krävs för att Sverige även framöver ska kunna hantera en omfattande årlig nettoinvandring.

Behovet av akut omhändertagande är nämligen övergående. Dagens flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en likvärdig samhällsmedborgare.

Vore det välvilja som var nyckeln skulle vi kunna öppna gränserna redan i morgon. Vore det enbart en fråga om resurser hade vi inte redan nu haft omfattande problem med segregation.

Men det handlar varken om välvilja eller resurser utan om svåra politiska avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, mellan valfrihet och integration. Ett gediget faktaunderlag är en bra början men vi klarar oss inte utan en hård debatt där olika samhällsvisioner ställs mot varandra.