Heinö: Farväl till Katalonien

Gästkrönika Artikeln publicerades
Foto:
En gigantiska version av den katalanska flaggan estaladan under en manifestation 2015.

I dag ämnar Katalonien rösta om självständighet från Spanien. Även med ett massivt stöd kommer det dröja innan ja-sidan får sin vilja igenom – folkomröstningen har underkänts av spanska myndigheter, motståndet från Madrid är stenhårt och stödet från omvärlden – i synnerhet det EU katalanerna vill fortsätta tillhöra – saknas.

Men faktum är att det mesta talar för att de katalanska separatisternas dröm nog inte är så avlägsen ändå.

Den katalanska nationalismen hör till den första generationens nationalismrörelser i Europa och är samtida med exempelvis den bulgariska, den grekiska och den serbiska. Men medan balkanländerna vann självständighet redan före första världskriget kom katalanerna inte längre än till en begränsad autonomi, som infördes 1932. Detta självstyre upphörde redan under inbördeskriget och återupprättades inte förrän efter Francos död.

Som i så många andra länder följdes demokratisering av ett uppsving för nationalism och det tidiga 1980-talet födde nya rörelser och partier som drev frågor om katalansk kultur och identitet. Men det dröjde till 2000-talet innan det på allvar blev en fråga om politisk makt och därmed också en strid med centralstyret. En konflikt som eskalerat kraftfullare än vad kanske någon hade räknat med under upptakten till dagens planerade folkomröstning, den tredje på kort tid.

Paradoxalt nog – nationalismens löfte till anhängarna är ju enande och samling – kommer det främsta resultatet av den katalanska nationalismen vara splittring. Så har det alltid sett ut, polarisering är en nödvändig del av processen. Ingen nation blir självständig utan att nationalisterna först övertygar eller kör över icke-nationalisterna. När Tjeckoslovakien delades på nyåret 1993 visade samstämmiga opinionsmätningar att det saknades majoritet för självständighet, både i Tjeckien och Slovakien. Just därför blev de heller aldrig tillfrågade i någon folkomröstning; regionernas regeringar avgjorde frågan på egen hand.

Men i efterhand är det få som klandrar dem. Få sörjer idag den mångnationella staten Tjeckoslovakien. Väl etablerad är nationalstaten en modell som saknar motsvarighet vad gäller popularitet och legitimitet.

Nationalstatsnormen har sannolikt aldrig varit starkare än i dag. Senaste gången en stat bildades i Europa som inte följde nationsgränser var DDR 1949. Sedan dess har varje gränsförändring inneburit fler nationalstater, på bekostnad av mångnationella stater.

Striden i Katalonien nu, och Skottland nyss, är bevis på att marken gungar under två av de absolut sista icke-nationalstaterna i Europa. Spanien är förvisso en nationalstat om man frågar regeringen i Madrid, men givet varje rimlig definition uppfyller såväl Katalonien som Baskien kraven för en nation.

“Vi lekte med vår frihet” sjunger Dan Hylander i sitt mästerverk ”Farväl till Katalonien”, som förstås handlar om någonting helt annat. Men det är ofta så även nationalismen börjar, som en lek med frihet. Stater kan uppstå och försvinna över en natt. Men nationer växer till sig tills de helt är färdiga att gå vidare.

Inte i kväll, inte de närmsta åren heller men i en inte alltför avlägsen framtid är det nog dags att ta farväl. En dag blir Katalonien självständigt.

Om skribenten

Andreas Johansson Heinö

Andreas Johansson Heinö är statsvetare och förlagschef vid liberala tankesmedjan Timbro.

Visa mer...