Heinö: En ny Allians är ingen bra idé

Ledare Artikeln publicerades
Alliansens partiledare samlade för ett knappt år sedan, fr v Jan Björklund (L), Annie Lööf (C), Anna Kinberg Batra (M) och Ebba Busch Thor (KD).
Foto:ANDERS WIKLUND / TT
Alliansens partiledare samlade för ett knappt år sedan, fr v Jan Björklund (L), Annie Lööf (C), Anna Kinberg Batra (M) och Ebba Busch Thor (KD).

I förra veckan klargjorde fyra borgerliga partisekreterare att de även 2018 avser presentera ett gemensamt valmanifest. Det blir därmed fjärde gången i rad som de fyra partierna går till val med ett gemensamt Alliansprogram. Det är dessvärre ingen bra idé.

I modern borgerlig historieskrivning är Alliansen en framgångssaga. När Alliansen bildades 2004 hade borgerligheten tre raka förlustval i ryggen och borgerlig osämja var ett återkommande argument från Socialdemokraterna. Alliansen bidrog tveklöst till att förändra väljarnas bild av en grälsjuk borgerlighet och gav stadga åt sammanhållningen under tuffa regeringsår.

Men det är en myt att Alliansen var avgörande för segern 2006. Omsvängningen av Moderaternas ekonomiska politik spelade en betydligt större roll, vid sidan av väljarnas efterfrågan på något nytt efter tio år med Göran Persson.

Det är också hårda fakta att Alliansen varit till nackdel för tre av fyra partier. Vid Alliansens bildande var Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna tillsammans dubbelt så stora som Moderaterna. Idag är läget det omvända, Moderaterna är i de senaste mätningarna nästan dubbelt så stora som de småborgerliga partierna tillsammans.

Folkpartiet och Kristdemokraterna har gått bakåt i samtliga tre val sedan Alliansen bildades. Centern i de två senaste. 2002 hade de tre partierna i genomsnitt 5,5 procent ner till riksdagsspärren. 2016 var marginalen drygt en procent.

Att små partier förlorar i regeringsställning är nästan oundvikligt. Miljöpartiet betalar just nu notan för regeringsmakten, i form av fortsatt dåliga opinionssiffror. Väljare belönar sällan små partier som tvingas ta ansvar för andra partiers politik.

Betydligt mer oroande är att C, FP och KD inte heller i opposition lyckas bryta trenden. Inte heller går det att skylla på konkurrensen från Sverigedemokraterna. Småpartierna har även i relativa tal förlorat mindre till SD än Moderaterna.

Den krisinsikt som kunde skönjas direkt efter valet 2014 begravdes under Decemberöverenskommelsen och flyktingkrisen. Nu har snart halva mandatperioden gått. Det börjar bli bråttom med idéutvecklingen. ”Sammanhållning” eller ”regeringsduglighet” kommer inte räcka 2018.

Men det är trångt i svensk politik. De flesta bra idéer är redan upptagna. Det finns ett stort utbud av små partier som tycker nästan samma saker som de stora partierna. Efterfrågan på minikopior är dock stadigt sjunkande. Att i det läget lydigt inta sina satellitpositioner runt Moderaterna är i praktiken att helt avsäga sig möjligheten till starkare profilering inför väljarna.

En skrotad allians innebär inte alls att de borgerliga partierna inte bör försöka bilda regering tillsammans 2018. Det utesluter heller inte överenskommelser i enskilda sakfrågor. Men det är hög tid att bryta förväntningarna på att alla partier i förväg ska kunna klargöra exakt vilka förslag som blir regeringspolitik. Så ser det inte ut i andra demokratier. Där är det vanliga istället att partier går till val på sina egna program, och sedan förhandlar efteråt. Det skulle fungera alldeles utmärkt även i Sverige.